Makthaverskan arkivbild
Det vackra augustimörkret gjorde plötsligt entré i vardagen. Den tidigare värmeböljan kändes avlägsen och den svenska sensommaren är alltid lika härlig. Det var dags för ett besök på Göteborgs kulturkalas.
Stadsfestivalerna blommade ut ordentligt i Sverige under 1990-talet. Bland våra största städer var Malmö tidigt ute när de skapade en veckas festival för invånare och turister redan i mitten av 1980-talet med kräftfest på Stortorget, massor av musik och mat från hela världen. De andra storstäderna följde efter och gjorde sina egna festivaler, till exempel Vattenfestivalen i Stockholm och Göteborgskalaset (senare Kulturkalaset).
Musikutbudet under Malmöfestivalen har alltid imponerat på mig. Hur kan man år efter år lyckas boka så oerhört bra artister? Det är värt en stor guldstjärna. Musikutbudet under Kulturkalaset i Göteborg är också ofta bra och det finns i regel ett stort utbud inom olika genrer. Jag har besökt både Malmöfestivalen och Kulturkalaset åtskilliga gånger – och i år valde jag att besöka Kulturkalaset i Göteborg under fredagen då programmet verkligen såg strålande ut.
Mina steg gick först mot Brewhouse där man hade skapat ett event som kallades “Distorted Music” och som utlovade hårdare musik inom olika genrer.
Stonerrockbandet Electric Hydra från Uddevallatrakten hade inlett tillställningen när jag kom dit vid sextiden och jag promenerade in mitt i låten “World Domination”. Det lät bra. Spelningen fortsatte på samma sätt med riviga “In the Absence of Grace” och avslutande “No Time” som musikaliska höjdpunkter tillsammans med den energi som basisten Ellinor Andersson utstrålade på bästa sätt.
Det var kanske hundra personer som hade sökt sig till Brewhouse så här tidigt på kvällen och det fortsatte med We Dream Alone från Kungälv. De har släppt tre album och deras mörka metal är blytung. Det började lite trevande, men växte efter hand och när de spelade “I Would Destroy Myself for You” lät det grymt. Temposkiftningarna, instrumentalpartierna och tyngden i låtarna var det jag främst tog med mig.
Det kändes konstigt när Västerbrons “Död för mig” spelades i högtalarna kort efter spelningen. Det är en grymt bra låt, men passade verkligen inte in efter denna spelning. Den kanske valdes som brygga till nästa band på tur?
Ur spillrorna av göteborgska punkbandet Trampstamp växte Still ill fram och de släppte ett mycket fint debutalbum i fjol. Strax efter halv åtta stod de på scen och vi bjöds på en härlig halvtimme med detta skickliga band och låtar som till exempel “Still in Dispute” och “Still a Trouble Maker”. I slutet lämnades gitarristen Carl Oders ensam kvar på scen och då valde jag att lämna Brewhouse för att fortsätta ut i festivalvimlet.
Jag vill inte på något sätt börja jämföra de olika stadsfestivalerna för de är fina på olika sätt, men Kulturkalaset upplever jag som mycket mer geografiskt spretig och lite mer ostrukturerad än Malmöfestivalen. Det kan bero på att man inte stänger av paradgatan Kungsportsavenyn och tillåter spårvagnstrafik och biltrafik. Det är bara den allra sydligaste delen vid Göteplatsen som är avstängd. I mina lekmannaögon vore det tämligen enkelt att omdirigera spårvagnstrafiken och låta bilarna köra på andra gator under några dagar. Det skulle kunna skapa förutsättningar för en helt annan festival, tror jag.
Nästa stopp blev Kungsportsplatsen där Göteborgsbandet Josephi spelade. Josephi kan kallas ett folkindieband och blev en ny konsertbekantskap för min del. De skulle gå på scen vid niotiden och jag kom dit i god tid, men jag hittade ingen scen på Kungsportsplatsen! Jag gick till näraliggande Kungstorget där Europride hade en scen, men insåg snabbt att det knappast var denna scen Josephi skulle spela på. Jag fortsatte till Bältesspännarparken där några höll på med soundcheck och vände därför tillbaka till Kungsportsplatsen, lätt förvirrad. När jag kom dit igen stod Josephi och spelade på trottoaren utanför ett bankkontor!
Det kanske kan få agera som ett konkret exempel på vad jag menar med att denna festival upplevs som ostrukturerad. Hur som helst genomförde de sex musikerna, utifrån de svåra yttre förutsättningarna, en fin spelning och låtarna lyfte särskilt när gitarristen Caroline Wickberg körade. Deras senaste singel “Sjung”, som har blivit en liten favorit, avslutade min stund på Kungsportsplatsen.
En riktigt tung bokning till årets kulturkalas var Nancy Ajram. Denna libanesiska världsstjärna är oerhört stor i främst Mellanöstern. Kulturkalaset har varit duktiga på att få hit stjärnor från denna del av världen de senaste åren, Najwa Karam och Nawal El Zoghbi kan få agera exempel.
Nancy Ajram uppträdde på Götaplatsen. Jag såg ungefär en timme av spelningen och den stora publiken på Götaplatsen var oerhört engagerad. Jag imponerades av Nancy Ajrams stora scennärvaro och det stora bandets (säkert minst femton musiker, men svårt att se exakt därifrån jag stod) förmåga att trollbinda fansen. För egen del kände jag bara igen låten “Ah W Noss”, men det gjorde inte så mycket. Jag rycktes med i musiken ändå.
Därefter var det dags att avrunda och min sista spelning denna kväll blev ett av Göteborgs absolut bästa band: Makthaverskan. Jag har sett dem flera gånger tidigare och deras postpunkiga indierock är lika bra varenda gång, mycket tack vare Maja Milners strålande sång. Bandet gick på scen vid elvatiden och spelade i Bältesspännarparken. När jag kom till tältet visade det sig att halva tältet bestod av sittande publik och arrangören hade tydligen planerat det så vilket upplevdes som väldigt konstigt. Det tog dock inte lång tid innan de flesta stod upp och de utplacerade bänkarna stod mest kvar som hinder.
Vi bjöds på en väldigt härlig spelning med låtar som summerade deras fina karriär på ett bra sätt. Höjdpunkterna var många och för att nämna några så väljer jag “Comfort”, “Antabus”, “Vi var människor från början” och avslutande “Asleep”.
Augustikvällen hade övergått till natt och festen fortsatte, men jag lämnade festligheterna och hade inlett helgen på bästa sätt.
