Hon var chefen, VD:n, drottningen – ja, vad ni än vill kalla henne. Det var hon som dikterade reglerna för soulen när den var som allra tyngst. Med en stämma som får det största isberget att smälta och en pondus som sätter de flesta på plats visade hon att klyschan: ”the sky is the limit” faktiskt var helt sanningsenlig. Visst var det en brokig väg dit, men hon kom till toppen och lite därtill. Och på toppen kommer hon alltid att förbli, Aretha Franklin.
Det började självfallet i gospeln. Hon blev vid ung ålder ställd på scen i kyrkan där hennes far var pastor. Redan där hördes storheten i hennes röst och framträdande. Det sistnämnda är förstås bara ren gissning, då mina möjligheter att närvara på C.L. Franklins gudstjänster var högst begränsade med tanke på mina ringa ålder av minus sisådär 40 år. Men tack vare grammofonskivan kan jag åtminstone höra henne och föreställa mig hur det kändes för publiken i kyrkbänken.
Från gospeln tog hon sig vidare till det sekulära musiklandskapet, något som till slut skulle bli en framgångssaga. Hon hade kunnat hamna på Berry Gordys label, som då stod i startgroparna att bygga ett soulpopimperium, men hamnade till slut på Columbia. Columbia blev också det bolag där hon inledde sin bana inom den sekulära musiken. Tyvärr lyckades inte bolaget speciellt bra att göra Franklin till den enorma stjärna hon borde blivit över en natt. Visserligen klättrade ett par låtar på listorna, men inte tillräckligt och Columbia visste inte riktigt hur de skulle bära sig åt.
Detta innebar att hon inte förlängde sitt kontrakt med jättarna utan vände sig till ett annan storspelare på skivbolagsplanen: Atlantic Records. Då brakade allt lös. Aretha Franklin hade hamnat rätt, vilket i sammanhanget betydde: Muscle Shoals, Alabama. Plattan fick namnet: I Never Loved a Man the Way I Love You. Sägas bör väl också att albumet färdigställdes i New York tack vare en infekterad konflikt mellan studioägaren Rick Hall och musikmogulen Jerry Wexler.
Efter albumen mot slutet av sextiotalet var epitetet ”queen of soul” ett faktum. En titel hon, med all rätt, burit sedan dess. Att namnet passade henne som handen i handsken bevisas inte minst med att hon fortsatte spela trots sin cancerdiagnos. Kraften fanns där ändå, vilket inte minst hörs på senaste studioalbumet Aretha Franklin Sings the Great Diva Classics från 2014 och från åtskilliga videor inspelade 2015 i Vita huset. Det ryktas även om att det finns ett album till med nytt material. Om det släpps återstår att se, men med tanke på hennes enormt långa karriär har vi nog så vi klarar oss ett tag ändå.
Historien kan göras längre, men i sammanhanget är det överflödigt. I många hänseenden var Aretha Franklin min, och självfallet många andras, första kontakt med soulen. Introlektionen brukar bestå i att höra den av Otis Redding tecknade ”Respect”, en låt som fortfarande väcker både minnen och allsångskänslor hos de flesta. Hon var ett kraftpaket som kunde leverera hitlåtar på rad, inte minst när hon fick uppbackning av ett gäng (då) okända musiker från Alabamas soldränkta vidder. Då sken hon likt den nordligt uppvuxna drottningen av sydstatssoul hon var.
Det är hög tid att presentera en lista om tio spår som, enligt undertecknad, hör till Aretha-kanon:
”While the Blood Runs Warm”
Bäst att ta allt från början. Låten är inspelad live i kyrkan belägen i Detroit när Franklin var 14. Från albumet Songs of Faith utkommet år 1956.
”Today I Sing the Blues”
Släpptes som singel 1960 och tog sig in på R&B-listan. Hamnade sedan på Franklins debut på Columbia. Producerad av smått legendariska John Hammond.
”Trouble In Mind”
En standard som tyvärr inte lyckades ta sig in på plattan The Tender, the Moving, the Swinging Aretha Franklin från 1962. Släpptes som singel och återfinns nu på diverse återutgivningar.
”Don’t Let Me Lose This Dream”
Självfallet från den stora plattan från 1967. Skriven av henne själv och dåvarande maken Ted White. Stentung soul med toner av bossa.
”Niki Hoeky”
Personlig favorit tack vare sitt benhårda swamprocksound. Från albumet Lady Soul från 1968.
”(You Make Me Feel Like) A Natural Woman”
Från samma album som föregående. Kanske den låt som fått gåshuden att resa sig på flest människor världen över? Har inga bevis men tänker nog hävda det ändå. Fullständigt vattentät soul där Franklin visar varför hon kallas ”queen of soul”. Att Gerry Goffin och Carole King skrivit texten skvallrar även det om en viss kvalité.
”Think”
Soundtrack till det mesta. Fungerar i alla lägen, startar alla fester osv. Skriven av Aretha själv tillsammans med dåvarande maken. Släppt som singel 1968 och hamnade på skivan Aretha Now.
”Gentle On My Mind”
Hon skruvade upp tempot på låten som förknippas med Glen Campell och gjorde det ruggigt bra. Riktigt storbandskomp med allt som hör till. Från plattan Soul 69, och året den kom säger sig självt.
”When the Battle is Over”
Hårdare än hårdast. Bluesigt med rått sound. Från albumet Spirit In the Dark från 1972.
”Rolling In the Deep”
Från det sista som hon släppte. Året var 2014 och Aretha Franklin visade att uppstickare inte hade någon chans att utmana hennes plats på tronen av soul. Vem som framfört och skrivit den vet väl de flesta?
Trots att det inte finns redovisat på listan – som du här kan lyssna på i sin helhet – bör det nämnas att Aretha Franklin var produktiv även under 80- och 90-talen. Men det är lätt att fastna i guldgruvan från förr.
Tack för allt, Aretha Franklin.
