Närmare gud till dig! Men vem är denne gud vi jämnt verkar försöka röra oss närmare egentligen?
I Foxings fall är det Rockskivan. Den som spränger rockmusikens gränser och influenser. Eposet, Illiaden, ett album som känns större än rocken själv. Ok Computer. Abbey Road. My Beautiful Dark Twisted Fantasy.
Det är inte ett dåligt mål för ett post-emoband som byggt namn kring Explosions In The Sky-gitarrer, en och annan trumpet och Conor Murphys halsbrytande förmåga att sträcka sin röst långt bortom bristningsgränsen. Till sin tredje skiva har bandet sträckt ut sig i entimmesformat, med ett mittenspår på nio minuter, säckpipor och dragspel och en produktion så sprängfylld att den läcker rösteffekter ner på golvet från högtalaren.
Alltihop går sådär, som det så ofta gör för band som försöker bli större än skorna rymmer.
Foxing vågar mycket, det ska ges dem, men lyckas med desto mindre. Nearer My God försöker med en dåres övertygelse vara överallt samtidigt genom att fylla varenda spår till bristningen och trycka på crescendona tills de ryter som trängda djur. Men mitt i allting försvinner fokuset och låtskrivandet är ett stort steg bakåt från både Dealer och Albatross. Trots att de då arbetade på en skala hälften så stor.
För mycket av materialet slarvas bort i produktionsmässiga parlörtrick; ”Gameshark” rusar i 180 mot en refräng som aldrig kommer, ”Five Cups” spenderar nio minuter utan att någonsin motivera varför, ”Lich Prince” och ”Heartbeats” är powerballader utan ordentliga melodier och ”Crown Candy” erbjuder bara en överbliven Shins-ackordföljd i jakt på syfte.
Först när Foxing slutar övermanna sinnena och ger sig på det styrande organet tillåts Nearer My God att blomma. Hur ska den enkla slagkraften i refrängerna hos ”Slapstick ”och ”Grand Paradise” gå att motstå? Eller renheten i ”Bastardizers” okonstlade arenarock? Foxing kom långt på bara Murphys oefterhärmliga röst och melodiernas självklarhet, och om Nearer My God visar på något är det att man kan komma lite längre.
Genom att fylla låtarna tills de spricker i sömmarna likt en fångad gås kommer Foxing någonstans, men närmare gud, den slutgiltiga Rockskivan eller en solid lyssningsupplevelse är det inte.
[Triple Crown Records, 10 augusti]
