Foto: Ebba Möll
Tidigare i år förstärktes den svenska indiescenen med ett nytt lovande namn i form av den Göteborgsbaserade kvartetten Silverkulten. Med hjärtat på ärmen och trallvänliga refränger har debutskivan Uppbrott & förälskelse placerat dem i samma fack som Hurula och Svart Katt. HYMN träffade sångaren och gitarristen Vilhelm Thunberg, numera bosatt i Malmö, för att prata om Göteborgspop, skapandeprocessen och om att vägen är målet.
Historien om hur Silverkulten bildades är lång. Samtliga medlemmar har flera projekt bakom sig och vägen till att hitta bandets äkta sound har inte varit helt lätt.
– Jag och Alexander som spelar gitarr hade ett projekt som hette Skepnadsskifte med två gamla vänner, men jag flyttade från Göteborg och så rann det ut i sanden. Sedan när jag var på väg tillbaka kände vi att vi måste göra musik på ett annat sätt. Något som känns mer ärligt för hur vi mår och känner oss än det vi gjorde innan. En helg åkte jag ner till Göteborg och vi spelade in Silverkultens två första låtar, “Mörkåldern” och “Blodsbrand”. I början av 2015 tog vi med Charles på trummor och så blev vi ett band. Men jag och Alexander har spelat hela tiden, i någon form, sedan 2010.
– Jag känner att Silverkulten är mitt viktigaste projekt hittills. Jag kan inte riktigt se mig själv förbi Silverkulten, att jag inte kommer vilja hålla på med det. Det har tagit lång tid att prova sig fram, men jag känner att i alla fall jag har hittat vad jag vill spela.
”Jag hade lite svårt för klassisk Göteborgspop, förutom Bad Cash Quartet, fram tills för något år sedan”
Ni släppte första låtarna 2015, men debutskivan blev bara klar i år. Vad hände under den tiden?
– Hösten 2015 skulle Mattias som spelade bas i originaluppsättningen flytta till Lund och av någon anledning tänkte jag och Alexander att det skulle bli för jobbigt. Då tog vi beslutet att vi inte kunde fortsätta, att alla behövde bo i Göteborg. Mattias fick gå, men vi fick inte in någon annan medlem på bas då. Vi visste inte riktigt vad vi skulle göra av oss. Sedan frågade jag Simon från bandet Dorena, som fått ersätta Mattias på en spelning tidigare, om han ville vara med som en riktig medlem i januari 2017. Tillsammans gjorde vi ett par spelningar och började jobba på nytt material. Så det blev faktiskt ett års uppehåll och ett år av låtskrivande och repande.
Bland referenserna nämner Vilhelm först och främst Masshysteri och Hurulas första skiva för att sedan erkänna:
– Jag hade lite svårt för klassisk Göteborgspop, förutom Bad Cash Quartet, fram tills för något år sedan.
Vad var det som fick dig att ändra dig?
– Jag började lyssna på Hästpojken många år efter de började och de fick mig att kunna uppskatta Göteborgsgrejen. Jag har inte så mycket till övers för de andra, men jag fattade först med Hurula och sedan med Hästpojken att det går att vara där på gränsen mellan pop och punk. Fast det tog lång tid att förstå att jag uppskattade det. Om det är någon Göteborgspop jag tycker om så är det Hästpojken. Jag har inte lyssnat så mycket på Broder Daniel som många andra gjort.
På tal om Broder Daniel så nämnde Per Sinding-Larsen er bland flera andra Göteborgsband som förvaltar Broder Daniel-arvet. Hur känns det?
– Det är väl upp till lyssnarna. Jag tyckte han framställde oss i positiv dager i alla fall. Gitarrslingor som verkligen känns är något som man varit med om sedan innan. De har det, vi har det. Men jag har inte fått det därifrån, det är snarare från Hurula, Masshysteri och sedan även mitt andra stora favoritband The Brian Jonestown Massacre.
Det låter väl lite uttjatat med Broder Daniel?
– Ja, väldigt så. Jag kan förstå att så fort det är ett band från Göteborg som skriver gitarrpop med sådana gitarrslingor så blir det direkt kopplat till Broder Daniel.
När vi går vidare in på frågan om det osläppta material som Silverkulten framförde under sina tidiga spelningar, visar det sig att det var något som valdes bort för att det var för hårt för att passa in i det nuvarande soundet:
– Det var en låt som hette ”Korset” och handlade om att religion är ett maktverktyg för att få folk att tänka på ett visst sätt.
Det låter ju mer som Masshysteri, mer samhällskritiskt.
– Ja, jag uppskattar samhällskritik, men sådana raka, politiska texter tycker jag inte om. Om det går att väva samman med olika känslor så blir det mer intressant, så det ska vi kanske komma tillbaka till?
Vilhelm är också den som ansvarar för alla texter i Silverkulten. Han väljer att skriva låtar utifrån sitt känslotillstånd och berättar att flytten till Malmö i höstas blev produktiv även inspirationsmässigt.
”Låtarna tillkommer ofta när jag har starka känslor jag måste sätta ord på”
– Vissa låtar skrev jag under flytten. Efter den glädjen och ruset av att ha flyttat någonstans blev jag ganska deprimerad sedan och då kom det flera låtar. Låtarna tillkommer ofta när jag har starka känslor jag måste sätta ord på.
Jag tänker speciellt på avslutningslåten “Tonårens sista dagar”…
– Den är ju nostalgisk…
… och igenkänningsbar på något sätt. Lyckades du hantera den känslan till slut?
– Det är ju bättre än vad det var för tio år sedan i alla fall. Jag längtar inte tillbaka. Jag hade varit depressiv i fem år och ibland kan jag tänka att jag halkat efter i personlig utveckling på grund av det. Jag tyckte nog bara att det behövdes någon låt för att sätta punkt för de jobbiga åren i Göteborg.
Som ett osajnat band fick Silverkulten sköta skivsläppet själva och det är något de är stolta över. Ännu är albumet endast tillgängligt i digital form, men det planeras ett vinylsläpp inom kort. Dessutom avslöjar Vilhelm att de har en halvofficiell spelning i Göteborg i slutet av augusti och att nytt material redan är på gång.
– Vi ska jobba på att försöka ha lite officiella spelningar i höst. Sedan är tanken att vi ska spela in en EP någon gång vid årsskiftet, höra av oss till skivbolag.
Att ha någon skapandeprocess igång och få utlopp för känslor är de drivkrafter som kännetecknar Silverkulten. På frågan om det finns något större mål svarar Vilhelm följande:
– Jag vill ha det som hobby och göra något annat samtidigt. Jag vill inte göra musik för att överleva. Ett mål är att bli sajnade på något bolag vi tycker om och få spela utanför Göteborg. Det låter väl rimligt?
– Jag tycker det är kul att repa och spela. Så länge man har något slags plan så känns det kul att fortsätta. Jag vet inte vad jag skulle göra annars istället. Eller jo, det vet jag, men jag kan inte bara lägga av.
