Kalle Berg: Ska SD ta vår indiepop nu också?

Broder Daniel, Way Out West 080808.

När Björn Tidland, SD Göteborgs ansvarige för kulturfrågor, nämner Broder Daniel som ”musik som aldrig blir gammal” kanske vissa höjer på ögonbrynen och mumlar om kulturell apropriering. I själva verket är det helt naturligt att SD hjärtar BD.

Ska de ta vår indiepop nu också? Till en början får jag huvudvärk när jag läser intervjun i GP (2/8) med Björn Tidland, som kan bli SD:s representant i Göteborgs kulturnämnd efter valet. Att Tidland vill stärka ”det lokala kulturarvet” var ju ingen högoddsare direkt. Men att han så oförblommerat hyllar både Göteborgs eviga indiedarlingar BD och den svenske rockpoet som kanske gått allra längst i kritiken av just SD – Ulf Lundell – känns mer magstarkt.

Det skulle vara lätt att direkt avfärda Björn Tidland som en hobbykulturell fingervätare. Tror han att Lundell liksom han själv är nationalist efter ”Öppna landskap”? Tror han att han ska få credcollect i Olskroken om han namedroppar BD.

Men är det egentligen så konstigt, detta att Björn Tidland svänger sig med folkrockare av den gamla skolan och kaotiska strulputtar med oroväckande alkoholvanor? Fäblessen för Uffe Lundell går nog helt enkelt att förklara med dennes ständiga orerande om hur allt var bättre förr; om folkhemmet, sammanhållningen och livsgnistan i något slags svartvitt sjuttiotal som aldrig kommer tillbaka, men fan vad bra vi hade det. SD vill ju också tillbaka till något obestämbart underbart som ingen riktigt kan definiera, bortsett från att det inte innefattar muslimer och heller inte spanska performancekonstnärer som kissar på scenen, fick vi veta av Jimmie Åkesson i en DN-intervju nyligen.

Men BD? En grupp som kanske mer än någon annan på sin tid definierade kaos och fritt fall. Otaliga tidningsartiklar skrevs om bandet; hur de slog sönder hotellrum, söp som svin och sabbade spelningar på löpande band. Detta i kontrast till Sverigedemokraterna, som hyllar ordning och reda, renhet och stringens. Och inga pengar på fredag blir det, ty kulturbidraget är indraget då det inte anses främja svensk kultur.

Samtidigt som Broder Daniel var genuint utlevande och destruktiva, fanns det dock andra värden i deras ideologi som säkert kan tilltala en och annan Sverigedemokrat idag. Bandet vägrade att sälja ut sig, man gjorde sin egen grej, och man var, liksom SD i rikspolitiken, i konstant opposition. Man vägrade kompromissa.

Vidare hade frontfiguren Henrik Berggren en estetik som från en svunnen tid; eleganta skjortor med krås, hatt, svårt romantisk uppsyn och ett genomgående mörkt perspektiv på framtiden. I intervjuer har han sagt att han startade BD för att få kompisar, eftersom ”ingen lyssnade på mig, ingen respekterade mig”. Detta torde appellera till medlemmar i ett parti som för bara några år sedan var paria i stora delar av landet, och som fortfarande styrs på riksnivå av något av ett kompisgäng.

Kanske säger intervjun med Björn Tidland ingenting av detta – utan bara att han helt enkelt tycker Broder Daniel och Ulf Lundell är bra band och artister, av inget särskilt skäl annat än att de råkat göra förbaskat bra musik genom åren. Fast egentligen undrar jag om han ens har lyssnat på någon av dem; som när han i intervjun liksom suckar att ”en del artister tycker det är okej att slå mot högern”, och inte riktigt kan bestämma sig för om dessa ska kunna få kommunalt stöd (han vill i så fall villkora det med att det också måste göras ”vänsterkritiska” och ”feminismkritiska” uppträdanden). En av dem som byggt halva sin karriär på att sparra mot högern är ju just Tidlands favoritartist Ulf Lundell.

Men kanske ändå, tänker jag, att Tidland smyger ut ibland om kvällarna, och lutar sig mot sin runskriftsbeklädda sten utanför dörren. Där lyssnar han sedan på ”When We Were Winning”, medan kulturskymningen sakta faller över såväl villaområde som samtid.

 

Detta är en opinionstext i HYMN. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.