Pressbild
Wye Oak har ytligt sett en hel del gemensamt med Beach House. 1. De är en duo. 2. De är från Baltimore. 3. Båda banden gör drömsk och melankolisk alternativ pop. I helgen kunde man se de förstnämnda, dels på Haven i Köpenhamn men också på Gustavsscenen under Malmöfestivalen.
Wye Oak är en typisk Haven-bokning. Ett stabilt indieband, inte det hetaste i klassen, men vid det här laget med en ganska lång karriär i bagaget. Senaste plattan The Louder I Call, the Faster It Runs fick hela 8,0 av Pitchfork, en kvalitetsstämpel så god som någon.
Att denna akt skulle komma att spela en gråmulen och regnig söndagskväll på Malmöfestivalen är väl kanske inte lika självklart, men välkommet, speciellt eftersom jag inte hann in till Köpenhamn för att recensera dem under lördagseftermiddagen som planerat. Det gjorde däremot min vän och kollega Daniel som gör mig sällskap under konserten. Jag frågar vad som lockar ut honom i regnet trots att det bara var drygt ett dygn sen han såg dem senast:
– För att det lät fantastiskt bra igår, det var skränigare än på skiva, och jag vill få en möjlighet att riktigt fokusera på dem istället för att vara på väg någon annanstans. Om ett band är riktigt bra live så spelar väl vädret mindre roll, påpekar Daniel.
Jag tänker att jag önskar att jag kunde vara lika positivt inställd till regnet men tackar mitt goda omdöme för att jag klätt mig i både regnkappa och stövlar.
Med tanke på vädret så har förvånansvärt många slutit upp på torget – skulle gissa på ett hundratal tappra själar. Och till skillnad från den ganska homogena Haven-publiken så är det en brokig skara människor som samlats denna kväll.
Jenn Wasner och Andy Stack är förstärkta med en medmusiker och när trion börja spela så förstår jag genast varför Daniel tycker att deras sound är annorlunda live. De inleder med en kraftfylld version av spåret ”The Instrument” från senaste skivan och mina tankar förs snarare till Broken Social Scene än Beach House. Ljudbilden är mäktig trots att Malmöfestivalen inte är känd för att vara ultimat när det kommer till det här med ljud.
Wasners röst påminner om Elizabeth Frasers (Cocetau Twins), en snygg kontrast mot musiken som är både dynamisk och monoton på samma gång. Sången spricker dock något emellanåt, men inte så att det stör.
Krautiga singeln ”Lifer” tillhör kvällens höjdpunkter, men allra bäst är valfritt mangelparti ala Sonic Youth – något vi bjuds på ett par gånger under kvällen.
Bakom bandet finns en backdrop med betydligt trevligare moln än vad denna afton förärats med och Wye Oak tackar publiken upprepade gånger för att vi tagit oss ut i ”kylan” och regnet. Jag funderar lite på hur snabbt vädret växlade den här veckan men också på hur Malmöfestivalen år efter år förenat människor i min stad, oavsett väderlek.
Framför mig tar ett ungt förbigående par en selfie med scenen, och även om de bara stannar någon minut så strålar deras leenden.
”You Brought The Sun” säger Wasner innan de avslutar med titelspåret från nya albumet – och fastän jag i ärlighetens namn är dyngsur och mest vill hem och kolla TV-serier så lämnar jag spelningen med sol i sinne.
