Foto: Riikka Vaahtera/Flow
I helgen fick festivalen Flow av stapeln i Helsingfors. Den tredje och avslutande rapporten därifrån finns att läsa här.
Även om festen inte var över i Helsingfors så kändes sista dagen ändå väldigt mycket som en söndag. På fredagskvällen var jag på ett rave och på lördagskvällen på en bar till fyra på morgonen. Att något liknande skulle hända under söndagsnatten kändes inte lika troligt, med tanke på att jag idag behövde gå upp tidigt för att flyga hem till Stockholm. Dessutom hade de tidigare nämnda nätterna gjort att jag kände mig precis lika sliten som på en vanlig söndag.
Men det fanns en annan slags pepp istället. Peppen av att få se två artister jag vet är bra live. Jag talar förstås om Lykke Li och Kendrick Lamar. Den ena har jag sett sju gånger tidigare, första gången på Kulturbolaget i Malmö, där jag fick använda mig av ett falskleg för att komma in. Fyra album och en liten son senare, var det återigen dags. Kendrick Lamar såg jag så tidigt som 2012, innan han ens hade släppt något album. Det kändes därför som att söndagen hade ett slags tema av att man får se artister som gjort en lång resa och där båda välförtjänt ska få spela på största scenen.
Foto: Kondrukhov Konstantin/Flow
Jag ville stå längst fram på Lykke Li och fick därför se den finska rapparen Pyhimys som inledde main stage och som verkade vara typ Finlands svar på Petter.
Sen var det då dags för Lykke Li. Hon var i vanlig ordning extremt bra live, även om det inte var det bästa jag sett av henne någonsin. Det var i alla fall inget som skedde utöver det vanliga och det nya albumets låtar var något ojämna.
”Utopia” och ”Sex Money Feelings Die” var väldigt vacker respektive häftig att se. Men det var något av en besvikelse när hon sjöng ”Two Nights” och gästrapparen i den spelades upp i högtalarsystemet, medan alla på scen mest awkwardly väntade tills den biten var över. Den låten hade tjänat på att bytas ut mot någon annan såsom ”Bad Woman” eller ”Jaguars in the Air”.
Det var ändå under låtarna från I Never Learn (2014) som jag började rysa och gråta, som ”Just Like A Dream” och ”Gunshot”. Kanske har So Sad, So Sexy inte riktigt sjunkit in än, eller så är den helt enkelt inte lika bra.
Foto: Petri Anttila/Flow
Jag behövde skippa Fever Ray som började spela på näst största scenen direkt efteråt, för att återhämta mig med en öl. Jag funderade på att gå och se slutet, men såg på Setlist.fm att hon tydligen spelar alla låtar jag bryr mig om tidigt på konserter, så jag såg till att få en bra plats inför Kendrick Lamar istället.
De som sa att Kendrick Lamar på Way Out West var en knockout och något av det bästa de har sett, har troligtvis inte sett bra hiphop live tidigare. Kendrick Lamar var som bäst någorlunda stabil, men tappade fästet konstant. Det var så otroligt många tillfällen där han förväntade sig att publiken skulle rappa med honom att man undrade varför han ens står där, om han ska låta oss eller sin egna förinspelade röst rappa allting åt honom. Andra gånger spelade han förkortade versioner av låtar av oklara skäl och skippade de bästa delarna.
Om man jämför med To Pimp A Butterfly-turnén, så var det här ett skämt.
Foto: Samuli Pentti/Flow
Något moloken rörde jag mig sen till mitt hostel och sov min sista natt i Helsingfors. Även om avslutningskonserten var en besvikelse, så måste jag säga att det definitivt är en av de bästa stadsfestivaler jag besökt. Jag kan varmt rekommendera den till folk som tröttnat på Way Out West.
