Haven-festivalen ute på Refshaleöen i Köpenhamn går av stapeln för andra gången. Samarbetet mellan bröderna Dessner från The National tillsammans med en dansk matprofil och en Mikkeller-bryggare ämnar att skapa ett helhetskoncept som fusionerar musik, experimentella samarbeten, mat, öl och konst. Vi är mest där för musikens skull men tar glatt del av det övriga som bjuds.
Foto: Thorsten Iversen/Haven
FREDAG
Jag och mitt sällskap kommer dit redan vid tvåtiden på eftermiddagen. Det värsta högtrycket har som tur är passerat och vi har en solig men inte alltför varm dag att se fram emot. Jag ser och hör Ariel Pink uppträda lite på avstånd men utan en öl eller två innanför västen är det svårt att uppbåda större engagemang för det flum som attackerar mina trumhinnor.
Det mest behagliga med konserterna på Haven är att det bara finns tre scener (fyra om vi räknar in danstältet som sponsrats av Ikea), och schemat är upplagt så att det i princip ska gå att se allt utan att behöva springa långa sträckor och missa delar av de akter man vill se. En av de faktiska konsertkrockarna infaller dock väldigt tidigt under fredagen. Jenny Lewis och Phoebe Bridgers spelar exakt samtidigt. Jag väljer att se Jenny Lewis då hon till min besvikelse fick ställa in sin spelning med kort varsel ifjol på Primavera Sound och jag vill ta igen den förlorade upplevelsen.
Jag vill inte påstå att jag blir besviken på Lewis. Det är stabilt och väl genomfört men jag önskar tyst att hon kört mer gammalt Rilo Kiley-material. Dock gör den fantastiska ”Born Secular” mot slutet att allt känns ganska bra ändå. Vad gäller Phoebe Bridgers så bestämde sig min Hymn-kollega att prioritera henne. Recension av spelningen här.
Brockhampton. Foto: Mathias Bak Larsen/Haven
Dirty Projectors är näst på tur. Jag har inte själv några varmare känslor för dem så när min kompis kallar dem för ett ”överhypat skitband” är jag inte sen att överge spelningen och låta mig dras med till vinbaren. Andra bestämde sig för att stanna kvar och har helt andra åsikter om bandet. Recension hittar du här.
Efter ytterligare en drink eller två i den ganska hårda blåsten vill jag röra lite på mig för att få upp värmen igen. Då finns det få saker som passar bättre än att Brockhampton äntrar scenen och bjuder på en hypnotiskt tillfredsställande uppvisning. Kollektivet som refererar till sig själva som ett pojkband är fantastiskt tajta och samspelta. Om det inte varit för att världens bästa liveband avslutar fredagen (ni vet de där kanadensarna) hade jag lätt utnämnt Brockhampton som kvällens bästa spelning.
Thåström. Foto: Thorsten Iversen/Haven
Thåström är i sin tur en av de allra bästa svenska liveakterna. Tempot är lugnare än de andra gångerna jag sett honom och han gör sig kanske inte bäst i skarpt solljus, men det är fortfarande galet bra. Jag och mina kompisar blir varma i hjärtat av att höra om ”Bluesen i Malmö” och danskarna blir sin tur som galna av ”Sönder Boulevard”.
Här är det på sin plats med ett erkännande: jag förstår mig inte på jazz. I någon form. Överhuvudtaget. Samtidigt vet jag att Kamasi Washington är en mästare i sin genre så jag skippar honom helt och hållet för att inte låta min okunskap och brist på förståelse svärta ner andras upplevelse. Jag beger mig istället över bron till en av de mindre scenerna för att se Big Thief. I Mikkeller-tältet före konserten köper vi något att dricka och min kompis suröl går loss på 142 svenska kronor. Det är dyrt att livsnjuta i Danmark.
Big Thief är en besvikelse. Mycket verkar gå fel, låttexter glöms bort och bandet har nog inte repat som de ska. Det är också lite svårt att fokusera på bandet eftersom publiken vid lilla scenen pratar och ägnar sig åt allt annat än att faktiskt koncentrera sig på spelningen, men det är förvisso inte bandets fel.
Foto: Christian Mørkeberg/Haven
Och nu till festivalens höjdpunkt. Arcade Fire är för mig världens bästa band (och detta säger jag trots att jag avskydde fjolårets Everything Now) och här i Köpenhamn bevisar de att jag har rätt.
Det är lätt för oss att ta oss hela vägen fram till scenen, det positiva med Haven är att det i princip inte finns någon trängsel någonstans, och stämningen är god. Spelningen på Haven blir min femte Arcade Fire-konsert och den är varken bättre eller sämre än tidigare gånger, utan helt enkelt hundra procent som vanligt.
Som tur är spelar bandet bara fyra låtar från senaste plattan (varav jag faktiskt älskar en av dem – ”Creature Comfort” gör sig dessutom bäst live), och resten av spelningen kan jag och resten av publiken studsa upp och ner till ”Ready To Start”, fuldansa till ”Sprawl II” och extatiskt skråla med till ”Wake Up”.
10/10 till kanadensarna, precis som väntat. Det enda som drar ner helhetsintrycket är Win Butlers omnämnande av det faktum att vi nog inte kommer få se dem igen på ett bra tag. Vi får hoppas att de ändrar sig och återvänder inom en snar framtid.
Arcade Fire. Foto: Thorsten Iversen/haven
Att ta sig hem till Malmö blir problematiskt, vilket nog mer beror på vår dåliga timing än festivalarrangörernas förberedelser. Efter att Arcade Fire gått av scenen ska alla festivalbesökare ta sig hemåt exakt samtidigt, så trots att dryga dussinet extrabussar satts in kan de inte köra så länge det går en massa människor på vägen in mot centrum. När vi till sist kommer iväg missar vi tåget hem och får vänta en timme på nästa.
Det positiva är att vi får tillbringa tid på en trevlig köpenhamnsk bodega medan vi väntar, det negativa är att jag redan ett dygn i förväg bestämmer mig för att gå tidigt från Kraftwerk-spelningen imorgon för att undvika att detta händer igen.
Foto: Thorsten Iversen/Haven
LÖRDAG
När jag vaknar morgonen efter känner jag mig betydligt piggare än förväntat, så jag åker in till Köpenhamn betydligt tidigare än planerat med regnponcho och varma kläder i högsta hugg. Sommaren ska tydligen överge oss, åtminstone för en kväll, och regn är att vänta.
Att ta mig ut tidigt till festivalen (observera att ”tidigt” i det här fallet betyder fyra på eftermiddagen) visar sig vara ett bra beslut. Jag hinner se Wye Oak som jag egentligen tänkt skippa eftersom de ändå spelar på Malmöfestivalen dagen efter (det slutar med att jag ser dem två gånger på två dagar, så pass bra är det). Det blir mest material från senaste albumet The Louder I Call, The Faster It Runs men även lite från mitt favoritalbum med dem, Shriek från 2014. Det drömska soundet är intakt men med mer gitarrer än i studioversionerna, så resultatet blir skränigare än förväntat och jag älskar varje sekund av det.
Wye Oak. Foto: Thorsten Iversen/Haven
Därefter har jag lite tid att slå ihjäl. Einstürzende Neubaten låter bra men eftersom jag inte är särskilt insatt i deras katalog misstänker jag att de uppskattas mer av hängivna fans.
Inför Unknown Mortal Orchestra hoppas jag på att få höra ”Swim And Sleep (Like A Shark)”. Jag gillar deras tidiga grejer men ställer mig helt frågande till de senaste två skivorna. Låten jag vill höra spelas redan i början av konserten och resten av tiden står jag mest konfunderad. Publiken ger oerhört stark respons medan jag står en bit bak och inte förstår vad bandet egentligen vill med sin musik. Vill de vara rock, vill de vara funk, vill de vara disco? Varför låter kombinationen av de tre så illa? Jag förstår inte.
Niels Frahm. Foto: Peter Kirkegaard/Haven
Efter några timmar av ömsom sol, ömsom illavarslande grå moln, så händer det till sist. Himlen öppnar sig och regnet öser ner. Jag har inte sett vare sig danstältet eller Mikkeller-baren (som har tak) så välbesökt under hela min vistelse här. Efter en måltid bestående av tacos toppade med mer regnvatten än hot sauce går jag för att se, eller snarare höra, Nils Frahm.
Ljudkonstnären från Hamburg framträder mest med ryggen åt publiken. Det klinkas på pianon, det vrids på rattar och trycks på knappar. Kanske inte så mycket att titta på, men det låter väldigt bra. Den suggestiva och trösterikt stämningsfulla musiken är ett utmärkt soundtrack som värmer upp lite denna sommarlördag, som plötsligt börjat kännas som en blöt måndag i november.
Moses Sumney. Foto: Lydlös/Haven
Precis innan Frahm kliver av scenen stöter jag på en gammal vän från förr vilket gör resten av kvällen lite roligare, vare sig det ösregnar eller är uppehåll. Jag övertygar honom att skippa danska dansakten Den Sorte Skole och istället följa med över bron för att ge Moses Sumney en chans. I vanlig ordning är stämningen vid den mindre scenen högljudd och okoncentrerad men Sumneys karaktäristiska falsett tar sig lätt igenom oväsendet. Bäst av allt är hans cover av Björks ”Come To Me”, ett något otippat låtval som gör sig alldeles utmärkt i amerikanens händer och stämband.
Regnet börjar ösa ner igen och vi beger oss till danstältet, egentligen bara för att ta skydd till en början men sedan dras vi in i Göteborgstvillingarna Sammy & Johnny Bennett, vars energiska hiphop får oss att dansa oss varma och (nästan) torra igen.
Kraftwerk. Foto: Morten Rygaard/Haven
Så. Lördagen och festivalen lider nu mot sitt slut och kvar återstår för min del bara Kraftwerk. Jag drar fram 3D-glasögonen som jag fick vid ingången tidigare. Dessvärre fokuserar jag inte på spelningen som jag borde ha gjort. Trots att jag sett fram emot just denna spelning så ligger oron för logistiken och svårigheten att ta mig hem i vägen. Grafiken på scen känns stundtals onödig men ibland blixtrar det till av briljans. Jag stannar inte mer än en halvtimme men har på den tiden åtminstone fått ta del av bland annat ”Computer Love” och ”The Man Machine”.
Sedan påbörjar jag den långa färden hemåt och tackar Haven för två roliga och avslappnade dagar som jag gärna upplever igen nästa sommar.
Foto: Christian Mørkeberg/Haven
