Fredrik Nystedt/Rockfoto
HYMNs Agnes Ström rapporterar från Way Out Wests tredje dag.
När jag vaknar och går in i köket på lördagsmorgonen känns det som att jag befinner mig i en biltvätt. Regnet är så hårt och så mycket att det fullständigt öser ner över rutorna, jag ser inte ens ut. I fjärran hörs dunder. Helvete. Katastroftankar flimrar genom mitt huvud – det är inte kul att vara på festival i storm. Tvärtom faktiskt.
Precis som dagen innan skjuts festivalen upp med en timme. Tack och lov hinner åskovädret segla förbi under tiden och när jag kliver på vagnen är det soligt och himlen är klarblå, som att ingenting hänt.
Jag kommer in på området lagom till Daniel Adams Ray. Stämningen i Slottskogen är sömning – det är något visst med den sista dagen på festival. Sliten och jävlig tvingar man upp och ut sig själv. Det resulterar i att de som tagit sig till festivalen lagom till öppningen mer är sömngångar-varianter av sig själva.
Daniel Adams Ray uppträder numera under artistnamnet ”Human”. Hans vision är att ”Human” inte ska vara en person eller ett band, utan någon form av musikalisk spegling av världen idag. På scenen framgår kanske inte denna ambition supertydligt – musiken låter likadant som den alltid har gjort, bortsett från att han har en vitklädd kör som adderar en gospelkänsla till flera låtar. Adams Ray är duktig på skapa melodier som sätter sig, men texterna faller ofta platta och det ligger en slags gymnasiefilosof-aura över hela hans approach som inte känns superfräsch.
Jag beger mig iväg över området för att söka upp en vattenkran, två dagars festande gör sig påmind i form av en uttorkning. Jag hinner tänka att Resorb är ett av få företag som inte sponsrar festivalen, fastän det helt klart skulle vara genialt att glida in i ett Resorb-tält för att återställa vätskebalansen såhär på festivalens tredje dag.
Fredrik Nystedt/Rockfoto
Det blir dags för Markus Krunegård att ställa sig på Azaleascenen. Solen bränner på ordentligt nu, men i horisonten tornar svarta moln illavarslande upp. Bandet kliver upp på scen till Boomfunk MC’s ”Freestyler” – och nu strömmar människor in över området. Det har gått fyra år sedan Markus Krunegård släppte ny musik, då han blev utbränd efter förra skivan. Första låten är som spelas är senaste singeln ”Ben, kött och känsler”. Det är en berörande poplåt, där texten behandlar världens politiska och sociala klimat idag, på det typiska Krunegårdska ”stream of consciousness”-sättet. Det märks att Krunegård är taggad över att vara tillbaka, och han ger publiken så mycket energi att hans skjorta går sönder.
Till slut öppnar sig himlen igen. Jag söker mig in på VIP-området för skydd. Väl där lyckas vi bli nekade sittplats på en servering, Klarna har dagsfest och vi är inte uppskrivna på listan. Yes, det bildas alltså ytterligare ett VIP-område inuti i VIP-området. Jag svär en stund över det faktum att WOW sålt sin stjäl till sina sponsorer.
Regnet slutar lagom tills Little Jinders spelning. Jag stannar till och fångas direkt av hennes sorgsna electropop. Det är Little Jinders enda spelning på hela sommaren, och det märks att hon går all in för att maxa den. Längst fram i publiken står fans och gråter och skriker med i texterna, stämningen är lite spänd både i publiken och hos henne. På baksidan av hennes jacka står det ”hejdå” på ryggen, kanske är detta ett avsked av Little Jinder? Med tanke på den energi och närvaro hon utstrålar får jag snarare känslan av en slags nystart, och blir själv nyfiken på att utforska hennes musik närmre.
Fredrik Nystedt/Rockfoto
Från det ena till andra blir Fleet Foxes näst ut på mitt schema. De är förmodligen Little Jinders absoluta motsats – klädda i brungrått står de nästan står de alldeles stilla på rad på scen. Utan någon större entusiasm avverkar de låt efter låt. Killen till höger om mig i publiken gäspar. Det är faktiskt otroligt tråkigt att titta på fem hipsterkillar som sjunger stämsång och blundar.
Genom konserten tror jag att Robin Pecknold har ögonen mer stängda än öppna, och det mest spännande som händer är när han stannar upp och säger ”Thank you”. Jag tänker att denna genre förmodligen spelat ut sin roll, 2007 kanske det funkade att spela an på rollen ”svår indiekille” men nu känns det bara omodernt. Spelningen kommer igång lite efter ”Ragged Wood”, men bandet hämtar sig aldrig riktigt från den sömninga stämningen. Det är skickligt, mysigt och fint, men jag får känslan av att de hellre hade legat kvar i sängen i morse än att ställa sig på scenen i Slottskogen.
Regnet faller återigen ner över oss. Onådigt forsar det ner från himlen, som att någon med flit sparat på det hela sommaren för att sedan släppa ut allt på samma gång. Tusentals människor med, och utan, regnponchos samlas framför scenen där Lykke Li snart ska spela. Tyvärr dröjer det då de måste röja vattnet från scenen – blöta och kalla trampar vi vatten i väntan på att spelningen ska börja. Min öl börjar smaka regnvatten och huden på fingrarna rynkar sig.
Till slut ekar äntligen introt till ”I Follow Rivers” ut över Slottskogen. Regnet slutar falla för en stund, och Lykke Li stegar självsäkert ut klädd i svart lack från topp till tå. Det märks direkt att detta är en uttänkt show, Lykke Li är ju en världsstjärna. Precis som senaste skivan är Lykke Lis framträdande sorgligt, mörkt och fyllt av krossat hjärta. So Sad So Sexy är skivan där Lykke Li skapade ett nytt och uppdaterat sound, inspirerad av trap, r’n’b och amerikansk västkust. Det känns mer 2018 än något annat släpp det här året.
När hon spelar ”Hard Rain” är himlen precis på randen till att öppna sig. Dock sker det aldrig under låten, utan några spår in i spelningen. Och då är det tyvärr hard rain på gammalt vis.
Lykke Li skojar om att hon inte vågar kliva ut i regnet. Vi andra är dömda att stå där och låta oss bli genomvåta – hälften av mitt umgänge tvingas ge upp och går hem för att byta om.
Fredrik Nystedt/Rockfoto
Får man som skribent bli ursäktad p.g.a. helvetets jävla skyfall som vägrar sluta? Så fort spelningen är slut är det bara att försöka uppsöka regnskydd och torka bäst man kan innan Arcade Fire. Trots att jag vid det här laget är genomblöt, kall, sur och lite full vägrar jag lämna området: jag SKA se Arcade Fire.
Spelningen börjar med att himlen öppnar sig om ännu lite mer (det gick tydligen att bli mer blöt än dyngsur), och scenarbetare försöker förtvivlat skydda instrument medan niomanna-bandet kör all in på nya låten ”Everything Now”. Från den stunden de kliver på scenen till den att de går av dansar den tappra publiken non-stop. Arcade Fire är ett erkänt fantastiskt liveband, scenshowen är påkostad med en triangelformad skärm som visar musikvideor och en gigantisk discokula som sprider ränder av ljus över publiken och genom regnet. Frontparet Reginé Chassagne och Win Butler skuttar frenetiskt fram och tillbaka över scenen och ner till kravallstaketet, så till hundraprocent närvarande och måna om att skapa show.
Ett av mina favoritögonblick är när Reginé tar plats längst fram på scen och vrålar ur sig den mörka men glittriga låten ”Sprawl II”. De passar också på att sampla in ”Dancing Queen” i ”Afterlife” som de erkänt kända Abba-fans de är. Till sist får de hela Slottskogen att skråla med i superhitten ”Wake up” innan de en efter en går av scenen.
När sista tonen mynnar ut över publiken märker jag också hur min sista energi lämnar mig. Äntligen har regnet avtagit – lagom till min hemgång. Tack och hej för i år Way Out West, du var precis så dyr, bekväm, sponsrad, irriterande och fin som du alltid är.
