Trots att jag har älskat Thåström sedan mina tidiga tonår är det första gången jag ser honom spela live. Mina förhoppningar är därmed höga.
Scenen färgas i ett kallt blått ljus och det är som att omgivningen sluter upp i scenshowen. Himlen mörknar, molnen öppnar sig och regnet öser ner som om vi ska bevittna ett naturfenomen. Ovädret klär Thåström och hans karaktäristiska industriella och vassa ljudbild.
Thåström är rutinerad som artist, från att ha spelat i de kändaste svenska punkbanden och sedan släppt ett antal skivor som soloartist, har han hållit sig aktuell och nått ut till oss yngre musikfantaster.
Publiken består av en blandning av fans från hans karriär; här finns punkgubbarna som klippt sig och skaffat ett jobb blandat med hela och rena unga vuxna. Det är dock först vid tredje låten, den känslosamma balladen ”Fanfanfan”, som publiken blir engagerad. Men sedan tappas intresset igen. Thåström verkar dock inte bry sig nämnvärt. Han vankar fram och tillbaka på scenen som en rastlös Tim Burton-figur och spelar en blandning av låtar från förra årets album Centralmassivet och spår från tidigare album.
Bandet gör ett prickfritt framträdande, men det är tydligt att deras enda uppgift är att föra tåget framåt – inte att underhålla. Det märks knappt när spelningen är över eftersom tystnaden är densamma som mellan låtarna. Men när ljuset, som förresten är fenomenalt, slocknar en liten stund och scenen blir tom förstår vi att det är dags att be om extranummer. Och ett extranummer får vi också.
Sista låten blir ”Alla vill till himlen” från 1989, något förvånande är det dock att vår svenska punkikon sjunger fel och kommer av sig och även gör oss uppmärksamma på sitt misstag. Spelningen är, förutom kall och dyngblöt, fin men något oengagerad och mekanisk.
