Vissa förändringar upplever jag ibland som konstiga. Årets Stay Out West-program är en sådan sak. Om man har följt festivalen genom åren så har det nog varit omöjligt att missa den förändring man har gjort på klubbspelningssidan. I år är det på en nivå att det ibland är svårt att hitta flera spelningar att välja mellan per kväll,i alla fall för min del, och det har aldrig hänt tidigare! För bara fem år sedan var problemet det omvända. Då var det verkligen svårt att välja mellan kanske minst fem spelningar man ville se i Göteborgsnatten. Men det kanske inte spelar så stor roll egentligen, man kan ju ändå bara vara på ett ställe. Det är dock alltid roligare att ha flera alternativ att välja mellan.
The Brian Jonestown Massacre med Anton Newcombe i spetsen är verkligen en utmärkt bokning till årets Stay Out West och mitt självklara val under torsdagskvällen. Bandet behöver ingen längre presentation och Anton Newcombe växer allt mer fram som nutidens Lou Reed i avseende att inspirera nya musiker inom den vackra psykedelian.
Spelningen äger rum på Bananpiren och det är ganska lite folk när jag kommer dit vid 23-tiden, vilket förvånar mig. Till tonerna av Tame Impalas “Elephant” (det var nog lite djurtema under en period i Pish Clubs fina DJ-set) går de åtta musikerna på scen en halvtimme senare och då är publiken betydligt större.
De inleder blytungt med “We Never Had A Chance” och det låter bra även om inte ljudet är helt hundra. Ljudet rättas dock till tämligen omgående.
Jag saknar några favoritlåtar, men att få höra till exempel “Pish” en torsdagskväll är ju fantastiskt. Spelningen ger även utrymme åt låtar från senaste albumet Something Else, som är ett av årets finare släpp. Både “Who Dreams of Cats?”och “Hold That Thought” visar tydligt att de platsar denna kväll. Tyvärr tar det slut alldeles för tidigt. Jag tror att spelningen håller på cirka 45 minuter, men den hade lätt kunnat få hålla på minst lika länge till.
Det finns tyvärr även en baksida denna kväll. Stämningen blir allt sämre på scenen, av lite oklar anledning, och Newcombe verkar till slut bli arg på en av gitarristerna. Jag såg ungefär samma sak hända på Northsidefestivalen 2014 och jag kan inte låta bli att fundera på om det är en planerad del av konserten? Oavsett vilket så upplever jag det som ett tråkigt inslag.
Jag börjdae lyssna på Brian Jonestown Massacre ganska sent och jag har ofta funderat på hur Brian Jones skulle ha upplevt deras musik. Resonemangen förs fram och tillbaka, men jag kommer alltid fram till att han skulle ha uppskattat musiken. Brian Jonestown Massacre är definitivt en viktig ingrediens på dagens psych-scen.
En mörk skugga försvinner bortom träden i lyktstolparnas sken en stund senare i de centrala delarna av staden och gitarrtonerna till Rolling Stones “The Last Time” fyller plötsligt mitt huvud medan regnet öser ned från den mörka himlen.
