Skott på Way Out West – okonstlad och ärlig publikkontakt

Ibland är det skönt att gå på en konsert bara för att njuta av ett riktigt gott musikhanterverk, liksom bara låta sina öron få sig en god stund av trygg teknik och vackra melodier. Så är det att se en spelning med artisten Skott. All oro om hur artisten ska göra ifrån sig försvinner direkt när hon gör entré, lite försenad, på Linnéscenen.

Kvällen har blivit lite kylig, men stämningen blir snabbt mjuk. Skott är lugn och avvaktande, majestätiskt rakryggad och varm. Publiken smälter och hänförs. Hennes band är tight på det sätt som bara skolade musiker är. Jag råkar veta med mig att minst en i bandet, Theo Ekblom, har en fantastisk pipa även han. Något som borde utnyttjats eftersom Skott inte backas upp av någon kör. I första hand är Pauline Skött, vilket är hennes riktiga namn, inte en artist utan just musiker. En prisbelönt sådan. 

Hennes något raspiga röst är stark, som ett stolsben som nötts mjukt men kan bära tungt, och hennes texter sköra. Publiknärvaron är okonstlad och ärlig. Vi bjuds in till att vara de första som hör två nya låtar, varav den ena, som fortfarande inte är namngiven, är spelningens bästa. Sämst är, tyvärr, hiten ”Stay Off My Mind”, som låter onödigt glättig i kontrast till det för övrigt funkiga och själfulla setet. 

Med tanke på att tältet är fullt och med en publik i blandade åldrar där i princip alla är uppslukade borde Skott ha fått en större scen. Nästa gång jag ser Skott spela vill jag ha ett större band, en större scen och samma intimitet. På väg ut från spelningen hör jag en säga ”vilket jävla groove!” om spelningen, och jag kan inte annat än att hålla med. Tack Skott med band, för en fin upplevelse denna festivalkväll.