Foto: Riikka Vaahtera/FLOW
HYMNs Joseph Pollack rapporterar från fredagen på Flow i Helsingfors.
”I’m sorry I fucked up gloria, but it was fun!”
Patti Smiths avslutande ord på fredagskvällen på Flow Festival sammanfattar min upplevelse av festivalen hittills väldigt bra. Det är lite fucked up, men det är kul!
Inte nog med att det här var mitt första besök på festivalen, det var också mitt första besök i Finland överhuvudtaget. Samt mitt första besök på en Finlandsbåt. Det finns egentligen inte jättemycket att säga om Finlandsfärjan. Jag såg några coverband, jag drack lite öl och två damer vid namn Annika och Jenny insisterade på att äta middag med mig. ”Man ska inte äta själv” konstaterade de när jag sa till kyparen att jag bara var en.
Väl framme morgonen därpå, efter att förvirrat vaknat i min hytt, så checkade jag in på mitt hostel och min Helsingforsuppväxta vän Anni sa att vi skulle göra ”det mesta finska man kan göra”. Det mest finska man kan göra, visade det sig, var att äta en köttpirog och dricka kaffe på salutorget. Det är väldigt tacksamt att vara i en ny stad med någon som har koll på den, man undviker enkelt turistfällorna och hittar direkt till de bästa restaurangerna och kaféerna.
Foto: Samuli Pentti/FLOW
Innan det var dags att inta festivalområdet gick vi till Alko och hittade till en förfest i en park. Jag fick där lära mig om uttrycket ”liskodisko” som tydligen direktöversätts till ödledisco. Det är när man festat flera dagar på raken och rör sig runt i sin säng som en ödla för att allting snurrar i huvudet på en. ”Vi kommer alla ha varsitt liskodisko på måndagsmorgonen” sa någon. Med tanke på att jag ska ta flyget hem på måndagsmorgonen så hoppas jag att det var felaktigt.
Festivalen inledde jag sedan med att hitta till Balloon 360° Stage. Som man hör på namnet är det alltså en cirkelrundscen med en slags amfiteaterkänsla där publiken sitter i en cirkel runt scenen. Finska indiebandet Karina spelade och var väldigt fina, men kanske inte helt i linje med mitt förfestliga humör, så jag gick och köpte mat istället.
Foto: Riikka Vaahtera/FLOW
Sen var det dags för Fleet Foxes, där det dessvärre mitt i spelningen började ösregna så stora delar av publiken, inklusive jag själv, sprang iväg för att hitta något form av regnskydd. När det sedan lugnade sig så gick vi och utforskade de mindre scenerna på Flow. Till skillnad från Øyafestivalen och Way out West som jag också besökt, verkade Flow ha mycket fler mindre alternativ på sina håll och kanter. I år en biograf till och med, även om det inte lockar i alla fall mig att gå och se en film mitt under en festival.
Vi hamnade till slut vid Backyard-scenen som är prydd med en massa fina krukväxter. DJ Marcielle spelade där, hon är en kvinna i 50-års åldern som DJ:ade afrobeats blandat med skithård electro. Det var väldigt märkligt och härligt. Alto University hade även ställt ut konst och deras arktitektlinje hade byggt en slags träkonstruktion man kunde gå igenom. Jag hann dock inte riktigt utforska konsten särskilt noga, det blir nog mer sånt idag när jag inte har lika mycket att se. Så glöm inte att läsa nästa dagsrapport från den här festivalen.
Foto: Kondrukhov Konstantin/FLOW
Vi rörde oss sedan för att se Patti Smith och som vanligt var hon fantastiskt härlig live. Efter att ha sett henne ett par gånger så märker jag dock att jag främst går dit för att höra hennes mellansnack. Det framkommer alltid någon konstig anekdot. Extra fint var det att hennes son, som spelar i hennes band, fick en något skämmig anekdot om hur han var som barn. Tänk er, er mamma berättar en pinsam historia om er, men inte bara inför släkt och vänner, utan inför tusentals främlingar. Men det är också därför vi älskar Patti Smith. Just för att hon kan vara en av världens coolaste rockstjärnor samtidigt som hon är en pinsam mamma.
Jag rörde mig sedan för att se norska Sigrid som hajpats av såväl BBC Sound som Apple. Det var renodlad radiopop och man förstår hajpen, eftersom hon är en artist ut i fingertopparna. Men det var nog inte riktigt min grej. Skulle dock inte bli förvånad om hon slår ännu större internationellt inom kort. Jag blev sen återigen ambivalent irriterad på Flow Festivals pantsystem. Miljövänligt och sympatiskt att man i alla barer kan panta sina tidigare burkar och flaskor för att få rabatt på sin öl, men det gör köerna enormt mycket mer sega.
Foto: Samuli Pentti/FLOW
Det var sedan dags för kvällens stora dragplåster, Ms. Lauryn Hill. Hon var visserligen en halvtimme sen och man blev lite irriterad. Vilken typisk diva, tänkte jag först. Men Lauryn Hill är som Gandalf insåg jag när hon dök upp på scen. Hon är aldrig sen, hon är på scen exakt i den stunden hon planerade att vara där. Det var definitivt en av sommarens konserthöjdpunkter och levde upp till mina stora förväntningar. Det blev väldigt nostalgiskt, just för att hon firade tjugoårsjubileumet av The Miseducation of Lauryn Hill (1998) och enkom spelade låtar från den skivan, inklusive covern på Frankie Vallis ”Can’t Take my Eyes Off of You”.
Jag försökte sedan se finska popstjärnan Alma en stund, men hon fick definitivt en för liten scen, trots att scenstorleken motsvarade Arena på Roskilde. Det var helt omöjligt att få en plats. Vi gick istället och dansade till techno på Backyarden tills området stängde vid 2. Då promenerade vi till en soptipp där det hade satts upp ett rave. En australiensare bjöd mig på baginbox-vin och vi bondade över att vi båda är i Helsingfors för första gången. En kille som kände igen mig från parkhänget tidigare på dagen tog tag i mig och sa: ”Just det, vi pratade tidigare om vad man inte får missa när man i är Helsingfors. Det här! Det här får man inte missa!” sa han och gick iväg och dansade.
Nu är det dags att röra sig tillbaka till festivalområdet för att se en jazzorkester på Balloon Stage. Vi hörs imorgon, hörni.
