Foto: Thorsten Iversen / Haven
Det hade blivit en dyr historia om Dave Longstreth skulle ha haft med alla gästartister från sin senaste Dirty Projectors-skiva på scen. Denna stjärnkavalkad, bestående av Haim, Syd, Empress Of, Amber Mark, Robin Pecknold, Rostam och Dear Nora, uteblir av naturliga skäl vid helgens Skandinavien-besök.
Men den största frågan är naturligtvis hur Dave klarar sig live utan sin före detta partner och medmusiker Amber Coffman. För även om Dirty Projectors alltid varit Longstreths band först och främst, så kan i alla fall jag sakna den dynamik som uppstod när Amber var med.
Om förra årets Dirty Projectors var en enda lång klagosång om uppbrottet från Coffman, så är nyligen släppta Lamp Lit Prose något mer upplyftande. En sommarskiva, fylld av den särskilda blandning av experimentell pop och elektronisk r&b som bandet gjort sig kända för. Och det visar sig att det i huvudsak är denna senaste skapelse som fredagens spelning på Haven handlar om.
När konserten inleds med ”I Found It In U” visar Longstreth genast upp att han är en gitarrkonstnär och hans spattiga spelstil är något av det som allra mest utmärker sig i ljudbilden denna dag.
”Det är så konstig musik” hör jag någon säga, och jag tänker att det är precis det där udda som jag gillar med Dirty Projectors musik. För även om man för varje skiva mer och mer närmat sig mainstreamfåran är den musikaliska ambitionen alltid lekfull och utforskande. Och live låter det betydligt mer artrock än pop.
”Det är för mycket olika ljud, för pretentiöst” säger en annan och jag kan förstå varför man tycker så, det händer mycket i låtarna, men det fina i kråksången är att det här är en konstellation som med råge klarar av att ha många bollar i luften samtidigt. Bandet Dirty Projectors består numera, förutom Longstreth, av ett imponerande kollektiv multiinstrumentalister och det är de tre kvinnliga medmusikerna – Maia Friedman, Felicia Douglass och Kristin Slipp – som främst får i uppgift att tolka gästartisternas bitar från skivan. Som allra bäst låter det i energiska ”I Feel Energy”, en låt som passar som handen i handsken en solig festivaleftermiddag. Mina farhågor om att Amber Coffman skulle saknas i bandet är som bortblåsta.
Spelningens stora överraskning är att vi bjuds på magiska ”Swing Lo Magellan” från skivan med samma namn (2012). Publiken jublar och festivalstämningen är på topp. Förväntningarna inför var något splittrade, men känslan efteråt är enbart positiv. En näst intill perfekt spelning.
