På Pustervik är varenda kvadratmeter fylld av kroppar. Sakta, sakta får man åla sig förbi havet av människor vid entrén, för att sedan ploppa ut som en nyfödd framför trappan till övervåningen. Vid scenen är det packat, och här och var syns ’Al Cam’-fans i röda ”Cameron, Molloy & associates”-tröjor, Cameron är den typen av artist som lyckats få en nästan manisk fanbase.
Alex Camerons musik är originell på det sättet att han skapat en artist-persona vars liv han skildrar genom musiken. Karaktären är en misslyckad musiker och entertainer som har ett liv fullt av tragedier. Han är en så kallad ”table for-one-guy”. Genom de stundtals riktigt mörka texterna växer denna medelålders showman tydligt fram – Cameron blandar mörk humor med ljus pop.
På scen är Camerons långsmala gestalt aldrig stilla, ett ben är alltid utsträckt eller i mitten av darrning. ”Business partnern” och saxofonisten Roy Molloy är i kontrast nästan helt stilla, förutom under sina saxofonsolon. I låten ”Country Figs” går han loss som en galning på instrumentet, ett givet publikfrieri. Mellan sina infall sitter han och ser sammanbiten ut på en pall – vilken han också får recensera under ett tillfälle, utlåtandet blir ett torrt: ”a very stirdy stool”.
En vän berättar för mig att senast Cameron spelade på Pustervik var det en person i publiken som stökade omkring och var oskön mot tjejer. Då tog Molloy upp honom på scen och puttade sedan ut honom med saxofonen – som i sin tur gick sönder.
Camerons musik rör sig i fragment av Bruce Springsteen, New Order och Fleetwood Mac. Rock, pop, new wave och electro mixas ihop och kastas ut i en underbar blandning som gör både mig och publiken nästan euforiskt lyckliga. Camerons röst är retrosnygg, lite smutsig men ändå helt tonsäker. Trots att många låtar är texttunga drar han igenom dem i ett andetag– med böjda ben och darrande höfter. Sedan har han förmodligen världens coolaste band också, de ser ut att komma direkt från tv-serien Freaks and Geeks.
Spelningen avslutas med ”Marlon Brando”, en 5-minuter lång discolåt om hur han vill slå ner en kille som kollar på en tjej han spanat in på en bar: ”and I want to let him know what a pussy he is/and I want to let her know that I bench what he is”. Både bandet och publiken blir galna – och trots att vi alla törstar efter en bonuslåt kommer de inte in igen. Lyckorusiga fortsätter publiken att dansa trots att gardinerna dras för scenen. Min kompis springer fram till mig och säger med stirrig blick: ”vad fan hände just?”.
