Foto: Evelina Andersson Ericsdotter/Rockfoto
HYMNs skribent Alejandra Cerda sätter ord på Way Out Wests första dag.
Äntligen dags för Way Out West 2018! Wooh! Jag peppar med att planera sovmorgon, men blir väckt kl.07 av min killes väckarklocka, som ringer två gånger till med 5 minuters intervaller p.g.a. så kallad ”snooze”. Det är mitt andra år på festivalen som får hela min hemstads befolkning att svida om till långklänningar i boho-stil köpta på Nelly. Ja, alltså alla Stockholmare. Göteborgarna klär sig som 70-talshippies året runt.
Festivalprogrammet öppnar innan festivalområdet, redan kl.10 bjuds det på gratis filmfrukost på Hagabion. Men kön är lång, längre än mitt tålamod och jag tar mig en svängom på stan istället. Jag är glad. Som exilstockholmare kan man ju inte vara annat än uppspelt över att springa på alla Stockholms-kompisar utan att behöva åka till Stockholm. Som jag längtat efter att betala 30kr för en flaska vatten och 115 kr för en barnpizza. Dessvärre har jag glömt att bli rik innan festivalen, vilket är lite av ett problem eftersom ingen dryck får medtagas mellan områdena, men jag ska inte låta det förstöra min vistelse. Det är festivalens första dag, Slottsskogen är fortfarande ren och människorna förväntansfulla.
Foto: Fredrik Nystedt/Rockfoto
Till eftermiddagsfikat bjuds det på Göteborgsbakelsen Sarah Klang. För ett par veckor sen satt jag på samma flygplan som Sarah Klang och hennes band. Hon var uppspelt och redan innan lunch kvittrade hon i juicekön. Men i cirkustältet, som är hennes scen för dagen, är stämningen lite dämpad. Sarah Klangs egentligen djupa och varma röst med ett vackert vibrato låter istället vass och volymen är liksom lite för hög för antalet människor på plats.
Det är gassande sol utanför och det finns 10 gånger fler sponsortält än vattenkranar, kanske är vi alla bara uttorkade? Jag tar mig en tur till VIP-området. Jag tvingas lämna glassen och flaskan jag nyss fyllt på med vatten utanför. För er som inte får ta sig in på festivalens VIP-område kommer här en snabb rapport: Det luktar gammalt kiss i ingången till presscentret, men annars är det ganska gött. Inte särskilt många kända artister eller så. Nej, i VIP-området samsas vi skribenter och fotografer med DJ:s och random mediafolk i spetsiga solglasögon.
När Grizzly Bear spelar är min vilostund i solstolen över och jag tycker faktiskt att, trots att de spelar musik i genren killrock, det är ganska bra. På vägen dit springer jag förbi värvare från Röda korset, Naturskyddsföreningen och Djurens rätt. Jag passerar en, eller kanske två, skobutiker, en blomaffär… Sa jag att det finns fler sponsortält än vattenmöjligheter?
Foto: Evelina Andersson Ericsdotter/Rockfoto
Nu är klockan kvällsmat och min middag blir ovanligt delikat. St Vincent har tagit med sig en sval basist och ett gäng maskerade killar med pottfrille-peruker. Hon serverar vällagad minimalistisk punk kryddad med matterock. Allt sitter perfekt: från de blåmålade örsnibbarna till den skrikande gitarren som ackompanjerar hennes sång. Kvällen är fortfarande ung och artisten jag ser allra mest fram emot, Phoebe Bridgers, ska inte spela förrän vid midnatt. Dags för att fylla på vätskedepåerna igen och ta en Ipren. Festivalen har ju bara börjat.
