Det börjar med en mörk scen. På väggen bakom projiceras en raketuppskjutning – och det räknas ner. När strålkastarna slår över scenen ser jag att alla i bandet har på sig färgglada regnrockar med luvan upp. Förutom frontfiguren Orono då, som svartklädd och liten sticker ut från de andra.
Superorganism är ett hypermodernt band på alla sätt och vis. Medlemmarna träffades online, de kommer från olika delar av världen och är av helt olika åldrar. De bor i samma hus i London, i vilket även all musikproduktion sker. De är ett pop-kollektiv i ordets sanna bemärkelse. Musiken är smärtsamt lekfull, ett virrvarr av ljud (som t.ex. ljudet av någons om tar en tugga på ett äpple) och instrument som bråkar med varandra för att slutligen hamna i någons lags harmoni. Ibland tänker jag dock att det låter som lekrummet på en förskola.
Kollektivet är minst lika måna om musiken som om det visuella uttrycket, vilket märks väl i deras liveframträdanden. Projektionerna på väggen tar oss igenom färgglada psykedeliska drömlandskap där valen (som även syns på skivomslaget) blir en ledsagare. Kören har specifika danser för varje låt, och i mitten av spelningen utspelar sig plötsligt en liten teaterscen.
Trots att de ser ut som, och beter sig som, dagisbarn som trippar på syra är de rent musikaliskt tighta, sammanvävda och skickliga. Musiken är inte bara helt sjukt konstig, utan nytänkande electropop svår att värja sig emot. Superorganism har den inverkan på publiken ikväll, vi tar efter i deras barnsliga lekfullhet. Konserten avslutas med att publiken med stor entusiasm bekymmerslöst skuttar upp och ner till megahitten ”Everybody Wants To Be Famous”.
