När Jenny Lewis kliver upp på Linnéscenen som en av de första akterna på festivalen, tänker jag att hon ser ut som en slags 2018 års version av Elvis. Hennes ljusblåa jumpsuit glittrar, längs med armarna hänger fransar och ansiktet täcks av stora runda glasögon. Kläderna går hand i hand med hennes musik: inspirerad av en gammal countryvärld.
Jenny Lewis har inte släppt någon ny musik sedan 2014. Hon har snarare kommit till den punkten som artist där hennes långa och breda katalog räcker, ständigt aktuell för nya lyssnare. Istället för att spela nya låtar präglas därför konserten av gamla hits, både från hennes solokarriär och tiden med Rilo Kiley. Både ”Silver Lining” och ”Portions For Foxes” spelas, bandets två mest kända låtar. Trots att de har några år på nacken lever de upp live och Jennys glasklara röst ekar över tältet, det finns en mättnad i den som inte kommer fram på skiva.
Jenny Lewis liknar inte bara Elvis i sin outfit, hon har också samma svala, kaxiga och charmiga scennärvaro vilket gör det omöjligt att slita blicken från henne. Däremot känns bandet avmätt, som att de gick direkt från hotellsäng en till scenen. Det finns inte mycket glöd i deras sätt att ta sig an låtarna, trots att de är skickligt duktiga verkar de mest vilja ha det avklarat. Jenny bär det intressanta helt själv, även om bandmedlemmarna verkar vakna till liv lite efter ungefär hälften av spelningen.
Jenny avslutar med att sätta sig vid pianot och spela ”Born Secular”. Det är vackert, låten nästan kyrkligt stämningsfull och Jennys röst ligger länge på de högsta tonerna. Hon lämnar scenen efter att ha kastat ut en bukett rosor till publiken. När hon går av scenen känner jag mig märkligt oberörd, men glad.
