New York-baserade Zephaniah OHora är som hämtad från en svunnen tid. Musiken präglas av en nostalgisk jukebox-känsla, färgad av 50-talets countryartister som satte prestige i att vara välklädda och vars texter kretsade kring kärlek och besvikelse. Zephaniah är vår tids Merle Haggard.
Förra året släppte Zephaniah albumdebuten This Highway och även om skivan fick begränsad publicitet har New Hampshire-sonen skapat sig ett namn inom traditionell country och hans goda liverykte har resulterat i en omfattande Skandinavienturné. På fredag gästas Pickadoll Country Festival i Älvkarleby och detta är första stoppet av arton. I samband med Zephaniahs resa från norr till söder besöks bland annat Mora, Karlstad, Stockholm, Göteborg och Malmö.
Med sig på turnén har Zephaniah kompbandet 18 Wheelers, som även finns med på debutalbumet och vars kompetens underlättar upphovsmannens ambitioner att skapa tidlös countrypolitan. Förhoppningsvis har omvärlden endast sett en glimt av Zephaniahs inneboende talang.
Du bor i New York. Berätta om stadens countryscen.
– Det finns många fantastiska musiker i New York. Mycket kretsar kring jazz, men dessa musiker har förmågan att spela traditionell country också. New York är väldigt varierat så det finns plats för det mesta och hit kommer människor från hela världen, vilket gör att det skapas naturliga scener för country.
”I det stora hela blir det färre och färre som spelar traditionell country och många har flyttat till Nashville”
Känns det som att du särskiljer du dig som traditionalist i ett modernt klimat? Eller finns det ett tydligt sammanhang där du verkar?
– I det stora hela blir det bara färre och färre som spelar traditionell country och många har flyttat till Nashville. Jag skulle säga att min musik sticker ut från den nya amerikanska roots-vågen genom att jag är dedikerad den klassiska skolan. Jag är en countryartist i traditionell bemärkelse. Min målsättning är att inte att återuppfinna hjulet eller skapa en ny gren inom countryn. Jag har inget intresse av att utmana det som varit.
– Jag skriver utifrån personliga upplevelser och det är i denna process som originalitet föds. Det är åtminstone min åsikt.
Så mycket av din personlighet lyser igenom i musiken?
– För mig är musik väldigt personligt, så jag tror att mycket av mig själv lyser igenom i låtarna.
Vad är charmen med countrymusiken från 50-, 60- och 70-talet?
– Det finns så mycket! För det första har vi på något sätt gått förlorade i det moderna samhället. Idag existerar ingen vördnad inför traditioner och det gäller alla nivåer. Människor vill höra och spela ”ny” musik. Grejen är att countrymusiken fulländades i ett tidigt skede. En av anledningarna till att jag attraheras av den tidiga countryn är att den redan från början hade tydliga strukturer och när man svävar ut allt för mycket förloras charmen. En annan viktig sak är att musiken hade en tydlig melodikänsla och denna känsla går ofta förlorad i modern rootsmusik. Avslutningsvis måste jag framhäva den musikaliska skickligheten. Förr i tiden var de allra flesta skickliga på sina instrument. Det finns givetvis många unga som är strålande musiker även idag, men glappet mellan de duktiga och mediokra är långt mycket större dessa dagar.
Jag gissar att du har lyssnat en hel del på Bakersfield-country? Berätta om dina influenser.
– Det har jag verkligen! Jag har studerat så mycket countrymusik som möjligt från 40- till 70-talet. De två första giganterna som jag kom i kontakt med var Jimmie Rodgers och Hank Snow. Min storebror influerade mig mycket när vi växte upp. När jag sa att jag fastnat för country, så tipsade han om Bob Wills And His Texas Playboys och därefter fanns det ingen återvändo. Jag snöade även in på grupper som The Bailes Brothers och The Blue Sky Boys. Sen förändrades mitt liv fullständigt när jag upptäckte George Jones och Ray Price… Och dessa upptäcker gjorde att jag kom i kontakt med Buck Owens och Merle Haggards musik.
”Det dröjde ett tag innan jag började lyssna på på klassisk country”
– Jag älskar även The Grateful Dead. The Dead lyckades verkligen med bedriften att smyga in countryn i mitt liv utan att jag visste om det. Det dröjde ett tag innan jag började lyssna på klassisk country.
Du jämförs ofta med Merle Haggard. Känns denna koppling relevant för dig personligen?
– Det är ingen hemlighet att jag är en Merle-fanatiker. Hans musik relaterar verkligen till mig. Strukturen och den musikaliska framtoningen gör att hans låtar förmår andra att skapa ”smakfull” och ”samtida” countrymusik. Du hör ofta många nutida artister som återvinner Waylon Jennings sound, men jag tycker inte att hans musik korrelerar lika bra med vår tid. Det låter mest som Waylon gjorde på 70-talet. Det är med andra ord något unikt och speciellt med Merles musik och som på så sätt satt sin prägel på countryn för all framtid. Han saknar motstycke.
”High Class City Girl From The Country” får mig att tänka på Harry Nilsson. Speciellt ”Everybody’s Talkin'”. Tänker främst på den luftiga ljudbilden. Och de mer poporienterade låtarna ger mig en känsla av Glen Campbell.
– Om jag ska vara ärlig så är jag inte ett Harry Nilsson-fan. Detta är förmodligen en åsikt som kommer att irritera vissa läsare, men jag har bara inte fastnat för hans musik.
– Musiken var inte tänkt att låta som Glen Campbell, men i slutändan blev det lite åt det hållet. Jag bestämde mig för att denna koppling skulle vara bra för att nyansera skivan.
– I denna veva såg jag ett klipp där Merle framförde ”I Take A Lot Of Pride In What I Am” och för mig är denna låt Merles medvetna ”flirt” med Glen. Men det är bara min egen teori!
Vad betyder förresten albumtiteln This Highway?
– Många kommer från små städer till New York för att bli någon… För att bli känd och så vidare. Ett stort antal av dessa människor går vilse på denna resa eller i jakten på att bli en äkta New York-bo. Och när det kommer till att dejta här, så kan det vara svårt att få genuin kontakt med människor som inte är upptagna med att klä sig i olika masker. Jag ville helt enkelt skriva om mina egna upplevelser av denna värld.
”Musik är ofta en ventil för att kunna beskriva det vackra med livet”
Det är mycket hjärta och smärta i din musik. Utveckla gärna vad som influerar och påverkar ditt låtskrivande.
– Livet i stort inspirerar mig, de stora mysterierna med att vara människa. Och interaktionen med andra människor som försöker ta reda på hur ett liv ska levas. Musik är ofta en ventil för att kunna beskriva det vackra med livet. Inom allt vackert finns även sorg, det är det som gör allt så fascinerande. Allt är flyktigt och tillfälligt. Och allt styrs av tidens lagar. Detta är orsaken till att jag skriver så mycket om tiden som bara passerar.
”I Can’t Let Go (Even Though I Set You Free)” har en ganska brutal och dyster text, medan ljudbilden speglar det motsatta. Hur tillkommer en låt? Finns det någon slags formel som du använder dig av?
– Jag tycker att det är viktigt att ha olika arketypiska berättelser som illustrerar de olika aspekterna av det mänskliga psyket. Och några av dessa aspekter är ganska fruktansvärda. I slutändan har dock dessa aspekter haft direkta effekter på livet omkring oss och detta oavsett om vi ignorerar deras existens eller inte. Enligt min åsikt ska dessa berättelser alltid uppmuntras inom all form av konst… Och om dessa tankar censureras eller ”glöms bort” står vi förmodligen inför stora problem. Många är snabba med att kritisera mig och andra för att romantisera våld.
– Mördarballaden ingår i en lång berättartradition och är ett sätt att skapa ett moraliskt medvetande i ett civiliserat samhälle. Om du lyssnar på liknande låtar i denna tradition, så präglas de också av en varm och inbjudande instrumentering. I detta fall har jag med andra ord haft som mål att följa en tradition som har anor långt tillbaka i tiden.
En av mina favoritlåtar är vackra ”Take Your Love Out Of Town”. Berätta om tillkomsten.
– Den skrev jag i sängen sent på natten. När jag spelade upp den för Jim Campilongo kom han på ett riktigt snyggt gitarrkomp som verkligen förhöjde låten. Det är en av de första originallåtarna som jag och Jim blev riktigt nöjda med.
Jim Campilongo är en levande legendar inom country och americana. This Highway producerades av honom och Luca Benedetti. Hur kom du i kontakt med dem och vad har de betytt för din musik?
– Jag träffade dem när jag jobbade som bokare på en klubb i Brooklyn. Luca och jag spelade i olika band i ungefär två år innan jag började samarbeta med Campilongo. Jag lärde mig verkligen att förfina min musik när jag började spela med Luca och Jonny Lam i Honeyfingers. Jim var nog den förste som tog mitt låtskrivande på allvar. Han spred ordet och hans uppmuntran gav mig självförtroende att sprida min musik och samtidigt tro att det fanns en publik som ville lyssna. Jim föreslog även att jag skulle göra ett album. Om jag ska vara ärlig så tror jag inte att det hade blivit ett album utan honom. Jag är med andra ord väldigt lycklig som haft turen att stöta på dessa grabbar.
Din inkörsport till musiken var dock kyrkan. Vad betyder den här bakgrunden för ditt nuvarande jag?
– Det betyder en hel del. Det skulle emellertid ta allt för för lång tid att utveckla denna bakgrund. Jag har slutat att gå i kyrkan, men som du kan höra i mina låtar så påverkas jag fortfarande av mitt förflutna i mitt skrivande.
”Det var först i high school som jag lyckades smyga in rock ’n’ roll i hemmet”
Lyssnade du uteslutande på religiös musik under uppväxten?
– Jag växte upp med en massa religiös musik. Och vi hade inte kabel-tv så vi tittade mest på gamla svartvita filmer och klassiska musikaler som vi lånade på biblioteket. Det blev mycket Rodgers och Hammersmith, Hart och Gershwin. Och Tommy Dorsey… Även en hel del från Frank Sinatras tidiga år. Essensen utgjordes således av The Great American Songbook. Det var först i high school som jag lyckades smyga in rock ’n’ roll i hemmet. Och i det tysta spelade jag in låtar från den lokala rockkanalen.
Om jag fattat det rätt så samarbetade du tidigt i karriären med Dale Watson. En annan legendar. Berätta om er relation?
– Nej, jag och Dale har inte samarbetat. Jag träffade honom dock via en vän och det slutade med att jag bokade honom på Skinny Dennis. Han är en av dem som stöttat mig mest inom roots-svängen och han kämpar hårt för att hjälpa intresserade att upptäcka nya artister som han tycker skapar högklassig country. Och han är grymt rolig att hänga med.
Du pratade tidigare om originallåtar, men på skivan finns även en cover på ”Somethin’ Stupid”. En låt som främst är känd för att Frank Sinatra spelade in den med sin dotter Nancy. Varför valde du att tolka detta spår?
– Jim och jag jobbade i studion och vi började prata om hur mycket vi gillade Frank Sinatra. Jim sa: “You know what song I always thought would be a really great song to cover in a country format?”. Jag tyckte att hans idé var genial. Vi återvände till studion med ett fullband och spelade in vår version. Och Dori Freeman ställde snällt upp som min duettpartner.
Nancy Sinatra reduceras emellanåt till kitsch. Om en kikar på ditt omslag och din musik så går det att få tydliga retrovibbar. Du är inte rädd för att reduceras till kitsch?
– Jag tycker inte att det finns något kitschigt över min musik. Att spela countrymusik är inte ett slags ironiskt skämt för mig. Du kommer aldrig att se mig göra helt andra typer av musik eller ta på mig kläder som ska uttrycka något trendigt. Countrymusiken täcker alla faser i livet. Och musiken hjälper varje individ i sin kamp att finna mening här och nu.
– Countryn är något som jag kan åldras och mognas med, så detta är med största säkerhet inte en övergående fas som jag kommer att växa ifrån.
Nu är det snart turnéstart på din Skandinavienturné. Har du varit i Sverige förut?
– Det har jag inte. Det ska bli riktigt kul!
Känner du till något om Sverige?
– Litegrann. Jag dejtade en norska när jag var i 20-årsåldern. Och jag har lärt känna några svenskar under åren i New York. Jag älskar verkligen skandinavers temperament och livsstil.
Jag läste att du träffade Sara och Klara från First Aid Kit. Berätta om detta möte.
– Ja, det var överraskande och kul. Jag spelade på Skinny Dennis en kväll och när drickshinken cirkulerade bland publiken, visade det sig att de satt vid ett bord. De berättade att de uppskattade spelningen och bandet. Jag visste inte riktigt vilka de var, men de berättade att de också sysslade med musik. Jag tänkte, hmm First Aid Kit låter bekant. Jag sa: ”I think we were in some tweets together this week”. Jag hade ingen aning om att de var svenskar. Hur som helst bjöd jag upp dem på scen och tillsammans gjorde vi en version av ”Pancho & Lefty”. Om jag säger så här, det var svårt för mig att sjunga fler sånger efter deras uppträdande.
