Emmabodafestivalen, 2015-07-22.
När fackföreningarna Handels och IF Metall sålde den göteborgska ön Knarrholmen till ett privat byggbolag, dog av lätt insedda skäl samtidigt den gemytliga Knarrholmenfestivalen. Istället för kultur och fribad i dagarna två skulle ön nu bli ett idéfattigt skärgårdsreservat för bättre bemedlade.
I samma stund som Knarrholmenfestivalen lades ner försvann också min enda egna koppling till någonting som med lite vilja går att kalla festivalliv. Ja, det är sant. Jag har aldrig varit på någon annan festival. Om inte det feskmarinerade GAIS-partyt ”Kulturkalaset” i Göteborg räknas in, förstås. En horribel turistvecka full av oklara gratiskonserter och rullande skattemedel. Gratis kultur är ju något bra, men måste det se ut såhär? Som en överjäst fiskmås iklädd en för trång Hawaiiskjorta.
En gång i tiden trodde faktiskt människor på bandet Avantgardets grundtes: att komma tillsammans och göra någonting större ihop. Så det anordnades festivaler. Människor åkte iväg från stan, tältade i lervälling och såg på band. Drack alkohol, knarkade en smula och levde upp. Ibland hade festivalerna något tema; någon skänkte överskott till svältande, en annan var svårt vänsterpolitisk och bokade alltid Sven Wollter. En tredje bara var.
Jag tänker på det här när jag läser att Way Out West numera är en klimatpositiv festival. Det vill säga: det ska vara miljömässigt bättre att gå på Way Out West än att stanna hemma. Och det är ju fantastiskt – om det stämmer. Även om jag tror att det allra mest klimatpositiva hade varit att lägga ner hela festivalen. Men enligt masspsykosens logik lär väl alla hipsters nu istället bli hysteriska och köpa mer havremjölk, konsumera fler Greenburgare, och köpa fler efterfestbiljetter än någonsin. Precis, antar jag, vad ledningen räknat med.
För det är ju i grunden pengar – inte idealism – som driver dagens stora festivaler. Gärna ett trendigt miljötänk – men först och främst en ordentlig påfyllnad i pengabingen! Det första behöver inte överskuggas av det andra, men jag tror det är viktigt att man som festivalbesökare har detta i skallen; att man visserligen är en besökare – men att man framför allt är en konsument, en målgrupp, en plånbok och ett swishkonto.
Nu tror ni förstås att jag saknar lilla gemytliga Knarrholmen. Att jag längtar tillbaks till ohemula mängder musikälskare på för liten area, anförda av en överentusiastisk Henrik Wallgren i full färd med att bygga ett sjörövarskepp av skräp hittat i vattnet.
Nej. Den enda festival jag är sugen på är Emmaboda. Sedan starten har nämligen ingen Emmaboda-besökare någonsin hymlat om vad poängen är; ett gött rave, allmänt kaos och droger i överflöd. ”Haschlukten ligger tung över Emmaboda” konstaterade lokalpolisen lakoniskt i GP 2016. I år blev det dessutom bråk mellan festivalledningen och tidningen Barometern-OT, när Emmaboda inte ville ackreditera deras journalist eftersom bevakningen riskerade hamna bakom betalvägg.
Ett gött rave, allmänt kaos och droger i överflöd. Är det inte därför man går på festival, om man går alls? Emmabodafestivalen är otvivelaktigt den svenska festival som går längst i att ge fan i allting utanför stängslet. Utan tillstymmelse till klimatrannsakan – eller andra luftiga pastejer om en bättre värld – håller man sin fest i skogen, år efter år, bara för sakens egen skull – vad myndighetssverige eller lokalpressen än tycker om den saken. Att Nordman och Markoolio spelade i år väljer jag att tolka som ett utslag av svår självironi. Jag vill dit. Jag ska bara bota min folkskygghet först.
Detta är en opinionstext i HYMN. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
