Foto: David McMurry
Jag minns när jag såg omslaget till Have You Heard This Story?? Jerry Williams, Jr – bättre känd som Swamp Dogg – sitter på en vit sittsäck, iklädd ett par illa åtsittande v-kalsonger och läser en bok. Omslaget var så anskrämligt att jag köpte skivan bara därför.
Swamp Doggs skiva Rat On! har om möjligt ett ännu fulare omslag, och har toppat flera listor över tidernas fulaste skivomslag sedan det släpptes 1971.
Nu är soulmusikens eviga outsider, och en av musikhistoriens verkliga original på gång med ett nytt album. Love, Loss and Auto-Tune släpps den sjunde september och är producerat av Ryan Olson och Justin Vernon (Bon Iver). Jag ringde Jerry för att ta reda på mer om det kommande albumet.
Foto: Erik Madigan Heck
Hur ser det egentligen ut – är det både Vernon och Olson som står som producenter?
– Ja, det kan man gott säga. Båda har bidragit till att utveckla det nya soundet på plattan, men Olson är producent först och främst. Alltså egentligen har plattan tre producenter, men jag ville inte ha mitt namn på den. Jag hade gjort en första grovskiss kan man säga, men ville sedan lämna över rodret helt till några yngre förmågor. Jag hade kommit för nära idén om Swamp Dogg för många gånger, och behövde hjälp att återuppfinna honom igen. Det var inte dåliga saker jag uppfann, men det började bli för upprepande. Jag litade på dem båda och visste att om jag inte gillade vad de gjorde kunde jag alltid skita i att ge ut det [skrattar]. Men nu är resultatet så jävla bra, bättre än vad jag vågade hoppas på. Har du hört hela albumet?
”Jag vet att jag kan få folk att dansa, men nu jävlar ville jag få folk att gråta”
Jag har hört hela plattan. Som ett gammalt fan av dina tidiga plattor blev jag lite orolig när jag läste om projektet. Varför vill en av världens största soulsångare förvränga sin röst med Auto-Tune? Men när jag hört hela plattan och sett videon till den första singeln känns det hela mer logiskt och självklart.
– Tack! Angående videon till ”I’ll Pretend” måste jag bara fråga: Aint that the most depressing motherfucker you have ever seen?
Jo, det gör verkligen ont att se den.
– Jag vet! Och det gör mig så jävla glad! Jag vet att jag kan få folk att dansa, men nu jävlar ville jag få folk att gråta.
Heartbreak-temat passar ju rösten perfekt. Med hjälp av förvrängningen skapas en känsla av en hjärtekrossad man som vandrar runt i limbo, efter för många sömnpiller och en flaska whisky. Men hur nära ligger texterna verkligheten? Har du just gått igenom en smärtsam separation?
– Perfekt beskrivning av albumets atmosfär! Tack för den. Får jag använda den?
Ja, det vore en ära.
– Fint… Nej, men du behöver inte oroa dig för att jag mår som skivan kan lura en att tro. Låtarna är skrivna i olika perioder, en del är till och med från 70-talet. Men en bra låt slutar inte vara en bra låt bara för att den är skriven för en lång tid sedan. Den kanske inte är lika aktuell för mig själv, rent känslomässigt. Men det är fortfarande en bra låt. Nej så temat på skivan är konstruerat, påhittat. Precis som Auto-Tune [skrattar].
”Man, kvinna, barn eller vem fan det nu var som sjöng – allt låter likadant”
– Jag ville inte lägga mig i mixen av albumet. Jag har så jävla många album ute, vissa säljer och vissa inte. Men jag tror att det här kan bli mitt största album i karriären. Och jag måste erkänna att de har gjort magiska saker här, som jag aldrig hade gjort själv.
Hur var det att lyssna på resultatet då? Det här måste väl vara första plattan du inte har producerat helt själv?
– Ja, det är första gången. Jag var tvungen att lyssna flera gånger, bara för att få ett grepp om det. Jag fick idén till det när jag lyssnade på radio. Det slog mig att varenda jävel låter exakt likadana! Man, kvinna, barn eller vem fan det nu var som sjöng – allt låter likadant! Utifrån det föddes idén att jag själv skulle ta det här med Auto-Tune till nya höjder, som ett sätt att rätta mig i ledet och samtidigt sätta upp en skrattspegel. Jag la på så mycket Auto-Tune som jag trodde var möjligt i min första råmix. Men det var ändå ingenting mot för vad de gjorde när jag gav dem fria händer [skrattar].
– Titeln var viktig för mig. Jag ville verkligen ha Auto-Tune i titeln. Anledningen till det var att jag inte ville att mina kritiker skulle missa vad jag försökte göra. Hade jag inte satt det i titeln hade folk spekulerat och hånat mig för att jag försökte hänga med i tiden. Men om jag sätter Auto-Tune i nyllet på dem kan de inte kritisera mig för det på det sättet.
Foto: David McMurry
Genom att göra det övertydligt fråntar du kritikerna möjligheten att peka ut något?
– Exakt så! Jag har varit med tillräckligt länge för att förstå hur spelet fungerar.
Hur gör du när du framträder med materialet live? Kommer du använda Auto-Tune då också?
– Jag hade faktiskt en konsert igår. Scenen var riggad som en hel musikaffär. Det är bara mixerbord, instrument och robotar överallt [skrattar]. Jag driver det här till sin spets och kör Auto-Tune på allt, konserten igenom. Jag funderade på hur folk skulle reagera, men folk blev som galna och bara studsade upp och ner.
Vi har nu passerat de 20 minuter jag blev lovad av din manager. Har du tid att besvara en sista fråga?
– Vet du Fredrik… Jag är en gammal man och min manager är också min dotter. Just nu sitter jag på toa och har ett givande samtal med en trevlig ung man från Sverige. Och det fortsätter jag med så länge jag själv vill!
”Jag funderade på hur folk skulle reagera, men folk blev som galna och bara studsade upp och ner”
Det gläder mig att höra, och att du är villig att släppa in mig i ditt mest privata rum.
– Det är alltid trevligt med sällskap!
Om man ser till estetiken du använt dig av, inte minst med skivomslag… du har ju flera gånger figurerat på listor över världens fulaste skivomslag.
– Och det är jag stolt över…
Just det! Och det leder oss till min fråga: Du har ju medvetet gjort din musik till en ganska svårsåld produkt i och med estetiken och den smått bisarra humorn. Varför valde du inte en enklare väg?
– Jag fick en idé och kände att jag måste följa den, som till exempel med Rat On! Folk snackar ju fortfarande om det omslaget. Jag har gjort mig själv till en musikens motsvarighet till den farligaste snubben i fängelset. Jag är inte vidare populär, men det är inte en jävel som vågar jävlas med mig! Det fanns redan så jävla många humorlösa soulsångare med eviga kärleksproblem ute i världen, men det fanns ingen Swamp Dogg och jag saknade honom. Jag skapade något som fattades helt enkelt.
Foto: Erik Madigan Heck
Det verkar hända mycket nu. Visst är det en dokumentärfilm på gång också?
– Ja, det stämmer. Bakgrunden är den att jag har alltid drömt om att måla min pool svart. Det dumma är att jag kan ju inte bjuda över mina svarta vänner längre, de kommer ju fan att försvinna i poolen [skrattar]. Men hur som helst: Skivbolaget hoppade in och sa att de hjälper till att finansiera projektet. Nu är poolen svart och har en bild av mig i botten, från omslaget till Rat On! Sen har hela det här projektet blivit filmat, där vi får följa en konstnär som målar poolen. Men det blandas också med intervjuer med bandmedlemmar, fans och mig själv. Om de använder allt material som de säger att de ska använda, då rör det sig om en fullängdsfilm. Det kommer att bli ett stort poolparty som avslutning på det här projektet. Vill du komma över? Skriv i artikeln att jag bjudit över dig på poolpartyt. Kan du ta med lite svenskt vatten som vi kan kasta i poolen?
”Det var en otäck period, men jag hade också satt mig på en skitlista om jag var president”
Det vore en sann ära!
– Då säger vi så!
Är det sant att du stod med på Nixons fiendelista?
– Ja för fan! Fast det var egentligen inte mitt fel, utan det var Jane Fondas fel. Jag stöttade henne i hennes kamp mot Vietnamkriget. Hon hade en enorm talang för att stöta sig med folk och hon hamnade snabbt på Nixons skitlista. Jag hamnade nog där mest som en säkerhetsåtgärd eftersom att jag stöttade henne. Fast det hjälpte nog inte att jag sjöng låtar som ”God Bless America (For What?)” och tävlade i fula skivomslag. Det var en otäck period, men jag hade också satt mig på en skitlista om jag var president.
I slutänden är frågan om inte Nixon hjälpte till att öka SwampDoggs skivförsäljning. Swamp Doggs 70-talsproduktion är stundtals alldeles briljant. Inte minst Total Destruction to Your Mind, Rat On! och den ännu mer förbisedda Have You Heard this Story?? är alla obestridliga klassiker inom amerikansk soul. Vid 76-års ålder har han nu skapat sitt starkaste album på flera decennier. Det är en beundransvärd bedrift att förnya sitt uttryck så radikalt utan att förlora kontakten med det som utgör själva fundamentet till all soul – det pumpande hjärtat.
