Foto: Sylvia Steinhäuser/Press
Risha är ett av mina favoritalbum från i år, en smått psykedelisk blandning av mörk amerikansk rootsrock och drömsk electronica. Bakom albumet står David Eugene Edwards (från 16 Horsepower och Woven Hand) och Alexander Hacke (från bl.a. Einstürzende Neubauten och Crime & The City Solution). Jag ringde upp David Eugene Edwards.
Hur startade samarbetet mellan dig och Alexander Hacke?
– Man skulle kunna säga att det startade redan på åttiotalet. Eller nej, det gjorde det ju inte, men jag har beundrat Alexander Hacke länge, hans musik har varit en inspiration. Jag är inte säker på när vi först träffades men jag tror det var tolv-tretton år sen. Vi har blivit vänner sen dess. Vi försöker ses så ofta vi kan, oftast är det i samband med någon spelning. Första gången vi spelade ihop var i Crime & The City Solution. Vi har snackat rätt länge om att göra en skiva ihop men vi har aldrig haft tid till det tidigare.
”Det är inget folk fattar idag men på den tiden gillade ingen Suicide”
– Tanken var att spela in en skiva med bara oss två. Vi älskar Suicide så tanken var att det skulle bli lite som en hyllning till dem. Vi ville ha den enkelheten, precis som Alan Vega och Martin Rev, bara två personer med sina maskiner. Visst, jag spelar en del instrument också men det är mest elektroniskt.
– Jag minns när jag började lyssna på Suicide på åttiotalet. Musiken fångade mig direkt, kraften i den. Det är inget folk fattar idag men på den tiden så var det ingen som gillade dem. Alla tyckte de var ett skämt. När jag gick och såg dem live så var det alltid helt tomt i lokalen, de hade inga fans alls. Det tog tid innan folk fattade vilka pionjärer de var.
– Ett annat band som jag älskade direkt var The Gun Club. Jag hörde dem för första gången när jag precis slutat high school. Jag kunde verkligen identifiera mig med den musiken, det var precis den sortens musik jag själv ville göra. The Gun Club är mer bluesinfluerade men förutom det finns det ju väldigt stora likheter med det jag själv gjorde i 16 Horsepower.
Hur kom det sig att du började spela musik själv?
– Musiken har alltid varit viktig för mig. Jag har alltid vetat att det är det jag vill göra med mitt liv. Jag började spela när jag var barn. Först spelade jag fiol, men bara i någon månad. Sen spelade jag piano, också det i någon månad. Sen började jag spela trummor och det var första gången jag fastnade för ett instrument. Jag spelade trummor i ungefär tio år, mest i olika punkband. Punkscenen var fantastisk på åttiotalet och det var där jag startade.
– Jag minns att när jag startade det band som skulle bli 16 Horsepower så var det ingen som fattade vad vi höll på med. Jag spelade dragspel och min kompis spelade gitarr. Alla som såg oss sa att de aldrig sett något så konstigt förut. I början av 16 Horsepower så var det bara en version av det jag gjort där, fast tillsammans med Jean-Yves Tola och Pascal Humbert. Och folk reagerade precis likadant.
Foto: Martin Sloerdal/Press
– Nu har 16 Horsepower en väldigt speciell status, vi är kult i vissa kretsar, nästan mytiska. Men på den tiden var det ingen som gillade oss. Det tog tid innan vi hittade en publik, vi var för konstiga för de flesta helt enkelt.
”Jag sjunger om Gud och i USA gjorde det att vi fick en väldigt speciell stämpel”
16 Horsepower var alltid större i Europa än i USA…
– Ja, och det finns särskilt många anledningar till det. Men en viktig del är att jag sjunger om Gud och i USA gjorde det att vi fick en väldigt speciell stämpel. I vissa kretsar gillar de verkligen inte att man sjunger om Gud. Och i de kretsar som gillar att man sjunger om Gud – som den moderna kristna rockscenen – har vi aldrig hört hemma. De tycker vi är smaklösa och morbida. Och själv känner jag ingen samhörighet med dem.
– I Europa verkar inte det där göra lika stor skillnad. Publiken verkar mer dras till själva musiken. Kanske är texterna inte lika viktiga, särskilt i de europeiska länder där folk inte är så bra på engelska. Jag vet inte riktigt. Det beror nog på många olika saker.
Hur gick det till när ni skrev låtarna till Risha?
– Det mesta skrev vi i studion. Vi skrev fjorton låtar på fjorton dagar. Sen fortsatte vi arbeta på dem som vi var mest nöjda med. Vi hade en del låtar med oss också, saker som vi skrivit innan, men en majoritet av låtarna på skivan skrevs tillsammans i studion. Alexander är extremt duktig på det han gör, så det var väldigt lätt att jobba ihop. När det gäller texterna så är det jag som skrivit dem allihop, och mycket av sången spelade jag in här hemma.
– Det har aldrig varit lätt för mig att skriva texter. Eller åtminstone inte att sätta mig ner och bara skriva. Texterna kommer mer av sig själva. Som små stycken, fragment och idéer. Det är inget jag styr själv särskilt mycket.
Arbetar du på något nytt material?
– Ja, vi håller på och arbetar med en ny Wovenhand-skiva. Men den kommer inte komma förrän nästa år. Det krockar för mycket med turnén för Risha annars. Jag och Alexander kommer ge oss ut och spela i höst, en kort vända i USA och flera spelningar i Europa, bland annat i Sverige.
