Festivalrapport: Storsjöyran 2018

Bild tagen under presidenttalet. Foto: Herman Dahlgren/Rockfoto

Yran 2018 avslutades med ett efterlängtat skyfall precis innan det årliga presidenttalet med Ewert Ljusberg. Efter två dagars överhettning var det som en befrielse att bli nedsvalkad av sommarregnet.

Storsjöyran är ingen vanlig stadsfestival; det är en folkfest som varar i över en vecka, med allt från konstutställningar till wakeboardåkning, och som avslutas med musikfestivalen. Och presidenttalet. Och Jämtlandssången såklart.

Årets festival hade trots supervärme och skogsbränder 31.800 besökare. För många jämtar är Yranveckan den vecka det är dags att fly staden, men för de allra flesta är det de dagar på året då staden vaknar till liv. På den annars ganska tomma gågatan kryllar det av folk och de sedvanliga stånden med tröjor, drömfångare, smycken, solglasögon, munkar, sockervadd, popcorn och gänget med panflöjtar är på plats.

Några gator ned bildas krogstråket som öppnar en vecka innan själva Yran. Där trängs människor i öltält, käkar älgwraps, hänger i vinbaren, träffar folk de inte träffat på ett år, åker karusell, sjunger med i coverband och svalkar fötterna i Storsjön. Presidenten sammanfattade det ganska bra i sitt tal:

”Ni kanske inte har tänkt på det, men i år är det faktiskt 35 år sedan Yran startade. 35 år i Onyttans tjänst som vi brukar säga. En veckas bekymmerslös fest och stoj, kärlek och musik. Hattar och serpentiner, blåsa i ballonger och tuta i trumpeter. Man träffar folk man inte borde träffa, säger saker man inte borde sagt sen man druckit drycker man inte borde dricka. Man dansar danser fast man inte kan och sjunger sånger fast det låter falskt. Och man flirtar med allt och alla.”

Ewert Ljusberg. Foto: Herman Dahlgren/Rockfoto

Jag tyckte att jag hade en vattentät plan inför första kvällen under min Yranvistelse – jag skulle åka i god tid med stadsbussen efter att ha varit på middag och därmed hinna glida ned över torget precis lagom till allt började. Denna buss kom aldrig mystiskt nog. Tyvärr så verkar Östersunds stad strunta totalt i att sätta in extrabussar under ett så pass stort event som Storsjöyran – så jag missade en hel del på fredagen. Dessutom hände samma sak på lördagen då jag var ute i extremt god tid. Kan även tillägga att jag gjorde det sämsta köpet någonsin då jag köpte ett 24-timmars busskort. Hur ska man kunna använda det när bussarna inte kommer? Tänk er paniken då jag höll på att missa Sarah Klang, som var en av de jag ville se mest.

Jag såg lite av Ziggy Marley när jag sprang ner till Badhusparken efter att ha fått skjuts i sista sekunden. Hans budskap ”Love is our religion” är glasklart och publiken såg härligt färgsprakande ut när de gick loss till reaggetakterna. Och jag hann till Sarah!

Scenen var iklädd röda och rosa rosor, bandet hade matchande kläder och Sarah en romantisk klänning to die for. Underbart! Det var en fabulös spelning och jag hade kunnat stå och lyssna på denna kvinna, som inte ödslar tid på något töntigt mellansnack, i flera timmar. Bandet är verkligen grymt tight och fantastiskt. Jag hör gärna Sarahs stämma alla dagar i veckan. Är imponerad över att detta var den tionde spelningen de hade på elva dagar. Jag följer gärna med bandet till Nashville anytime.

Att Magnus Carlson senare samma kväll sjöng ”Always On My Mind” med Sarah var en oväntad bonus. Det var en underbar upplevelse att höra deras röster i en duett. Magnus gjorde förövrigt ett fantastiskt uppträdande som gav mig gåshud.

Lissie. Foto: Viktor Wallström/Rockfoto

Jag träffade en rolig amerikansk tjej i artistbaren på fredagen och det visade sig vara Lissie. Denna singer-songwriter blev handplockad av självaste David Lynch och medverkade i senaste säsongen av Twin Peaks där hon uppträdde på The Roadhouse med sin låt ”Wild West”.

På lördagen placerade jag mig framför Tutti Frutti-scenen med min langosmiddag för att kolla in henne. Sölade lite charmigt med gräddfil, ost och vitlök (yeah right). Lissie var emotionell på scenen och rösten berörde mig. Det var en mycket trevlig överraskning att det var SÅ bra.

Alltså Thåström. Han har spelat i 40 år, helt jävla otroligt. Jag kan erkänna att jag inte ägnat så mycket energi åt skivorna efter år 2000. Detta bland annat på grund av att det varit för smärtsamt att lyssna på honom. Lång historia om ung, virvelvind-kärlek ni vet. Jag är uppväxt med Imperiet och Ebba Grön och det känns som att Thåström varit en stor del av min musikaliska utveckling. Jag såg honom på Yran 1997 med Peace, Love & Pitbulls, år 2000 och 2006 i Badhusparken och 2009, 2012 och 2015 på Stortorget. Han imponerar fortfarande.

I år intog han ännu en gång Stortorget och det går inte att beskriva med ord hur mäktigt det var när hans röst fyllde hela torget. Thåström är en religion som passar alla. Han ger punk, poesi, rock, akustisk närhet och explosiv utstrålning.

Thåström. Foto: Viktor Wallström/Rockfoto

Några gånger sicksackade jag mig fram till en bar utanför området för att nödladda min telefon. Jag hittade ett perfekt bord i ett hörn där ingen ville sitta där det fanns ett uttag. Där satt jag och skrev lite anteckningar, laddade den glödheta telefonen och spanade på folk. Hettan var nästintill olidlig. Som att gå omkring i en bastu och sedan inte kunna gå ut. Jag hade med mig en face mist som jag sprayade i ansiktet lite då och då. Bartendern såg väldigt road ut över detta så han fick till slut testa min spray och utbrast ”shit vad skönt!”.

Under en nödladdning och vätskekontroll listade jag alla band jag någonsin sett på Yran. Här är några höjdpunkter:

1992 Shakespears Sister

1993 Siouxsie & The Banshes

1994 Saint Etienne

1995 Neneh Cherry

1996 Skunk Anansie

1997 Suede

Eftersom jag är uppväxt i Östersund så var Yran under många år den största händelsen under året för mig och mina vänner när vi var tonåringar.

Jenny Wilson som jag peppat inför fick jag tyvärr ge upp men tröstade mig med att jag ska se henne på Popaganda i slutet av augusti. Stortorget kändes väldigt litet när det var dags för Kraftwerk. Jag såg Kraftwerk på Way out West 2012 och förväntade mig en ganska liknande show denna gång, vilket det blev. Det var extremt roligt att se ett helt publikhav med 3D-glasögon. Särskilt när alla stod helt stilla och stirrade. Ralf och hans mekaniker bjöd på en 3D-show som jag redan sett i Göteborg. En sådan där konsert som det är häftigt att få uppleva men inte så mycket mer än det för mig.

Sammanfattningsvis så var det inte det bästa Yran jag varit på men detta år gav mig ändå några konserter som jag aldrig kommer att glömma.