Trots att Hello, It’s Me är Chris Croftons debutskiva under eget namn finns det något varmt och bekant i Croftons röst när han tar ton i det inledande titelspåret. Låten tar sig samma narrativa form som Tom Waits ”Martha”; en ensam hjärtekrossad man ringer en föredetta älskare och lämnar ett meddelande på telefonsvararen. ”Hello, it’s me, it’s a quarter to three, it’s the middle of the night, and I’m sure you’re asleep” börjar han trevande, ”I just called to say I’m doing okay” fortsätter han med en röst som säger något helt annat. Under minuterna som följer vecklar det kanske mest hjärtskärande som satts på band i år ut sig innan låten kulminerar i dess sista skälvande rader: ”I guess you’re doing okey, cause you’re not the one calling me…….I miss you……I miss you”.
Chris Crofton uppfinner knappast singer-songwriter-hjulet på nytt, de sentimentala americanaballaderna lånar friskt från artister som Harry Nilsson, Gordon Lightfoot och John Denver, och hela skivan vilar mot de hörnstenar av vilka han snickrar ihop sin musik. Att albumet delar titel med Todd Rundgrens låt från 1972 är knappast någon slump och han har inte heller några problem att låna rader från Hank Williams eller att parafrasera Jimmy Ruffin. Samtidigt är det någonting i Croftons anslag som gör det fullkomligt omöjligt att slita sig från skivan. Inte sedan George Jones dagar har någon satt ord på vardaglig hjärtesorg på detta vis. När Crofton i en annan av skivans höjdpunkter förtvivlat konstaterar ”I know it’s all my fault, cause who’s else would it boe?” känns det i hela kroppen.
Crofton är sedan länge en diversearbetare i nöjesindustrins utkanter. Musiker, skådespelare, ståuppkomiker och radiopratare. En outsider som vägrat placera sig i ett fack. Han har synts i Harmony Korines Trash Humpers, i sitcomen Still the King och som frontman i rockbandet Alcohol Stuntband. Parallellt med det har han även svarat på läsarfrågor i en egen kolumn i tidningen Nashville Scene.
Senaste åren tycks han dock främst ha spenderat sittandes vid diverse bardiskar i hemstaden Nashville. ”Find me in the bar, that’s where i feel most at home, it’s where i feel least alone”, som han själv uttrycker det i en av många låttexter som rör drickandet.
Någonstans ur allt det här föddes Chris Croftons första album som soloartist. Efter ett kraschat förhållande beslutade sig Crofton sig för att sluta dricka. Han hyrde in sig i ett litet rum utan kök och fungerande badrum ovanpå ett garage, tog ett jobb som servitör, och började under kvällarna skriva ner små hjärtskärande livsbetraktelser som med tiden tog formen av låtar. Musiken är för det mesta nedskalad till bara det allra mest nödvändiga. Gitarr, piano och lite stråkar och här och där. Americana och folkpop blandas med varsam soft rock. Medlemmar från Houndmouth och Bully backar upp honom och My Morning Jackets Jim James gästar med gitarrspel.
Hello It’s Me är en samling uppriktiga ögonblicksbilder från ett uppbrott, men lika mycket en skiva om acceptera ödet. En platta om brända broar och ensamhet. Texterna är raka och ofta metaforfria på ett sätt som stundtals för tankarna till Daniel Jonston. Precis som Johnston förfogar Crofton över begränsade röstresurser, men kompenserar med en oklanderlig känsla. Lyssna exempelvis hur han pressar rösten mot bristningsgränsen i monumentala stråkballaden ”Where Are You” eller hur väl hans hesa stämma samspelar med kören i souliga ”Everywhere You Should Be (Except For In Love)”.
Crofton förflutna som komiker gör sig också stundtals påmint, för även om låtarna dryper av självförakt bidrar den cyniska humorn med en extra udd som avväpnar det dystra temat. Som i ”UFO Hunters” när han drar paralleller mellan UFO-jägarnas outtröttliga spanande efter flygande tefat och den egna väntan efter svar på ett sms han skickat till sitt ex, eller i ”Numbers Game” där han sakligt bryter ner sin hjärtekrossade tillvaro i siffror.
Albumet är som sagt inte revolutionerande på något vis, men utgör ett koncentrat av oklanderligt låtskrivande, gripande textförfattande och klarsynthet på ett sätt som få andra skivor lyckas med. Ett imponerande hantverk som lika gärna kunde ha varit inspelat för tjugo eller trettio år sedan och som då liksom nu hade berört lika mycket.
[Arrowhawk Records, 22 juni]
