Säkert! 2017-08-10 Foto: Samuel Isaksson/Rockfoto
Visst, rabalder uppstod tidigt i våras, när SvD:s livsstilsmagasinPerfect Guide tipsade om resmål som snart kommer vara förstörda av klimatförändringarna. ”Passa på att resa innan det är för sent” var budskapet i tidningen, som upprörde mången miljövän. Den här typen av rigid inställning till klimatförändringarna får mig att undra varför så få artister i Sverige tycks ta växthuseffekten på tillräckligt stort allvar för att göra musik av den.
Annika Norlin, eller Säkert!, gjorde det visserligen nyligen, på den apokalyptiska EP:n Arktiska Oceanen (som jag skrivit mer ingående om här). Där beskriver hon sin egen ångest inför jordens stundande undergång, i poetiskt bibeldoftande bilder; en ark seglar mot Barents hav med spillrorna av nordisk fauna, och naturen själv bildar en enorm här som anfaller Washington, av alla städer, för att hämnas, lite oklart på vad. Kyotoprotokollet? Donald Trumps kolgruvor?
Bäst på EP:n, inser jag såhär i efterhand, är dock ”Skadat exemplar” – den enda låt som inte direkt går att sätta i samband med miljöförstöring. Den tycks istället handla om en av höga krav utbränd individ. Kanske en Perfect Guide-läsare? Fler exempel än Norlins klimatpop är svåra att hitta i samtida svenskt musikliv. Faktum är att nutidens politiska frågor sällan hörs alls utanför hiphopen (och reggaen förstås, vars själva grundval är civilisationskritik).
Markus Krunegård kommenterar problematiken som hastigast i nya ”Ben kött & känsler”; en på många sätt magnifik och angelägen poplåt, som ändå lider svårt av känslan att Krunegård proppat den full med alla tänkbara nutida samhällsproblem – mest för att ha det överstökat. Så kan resten av nya skivan istället som vanligt handla om olycklig kärlek och allehanda personliga konvulsioner.
Love Antell vigde till viss del sitt senaste fullängdsalbum, Barn av Amerika, åt tankar kring migration och ursprung. Avantgardet kom i ”Åh Sverige” ganska nära en fullständig genomlysning av samtiden. Och Thomas Stenström sjunger det gamla slagordet ”rör inte min kompis” i sin ”Luffareblod” – och är ännu tydligare i samhällskritiken på ”Det här är inte mitt land” från samma skiva (men då tillsammans med Silvana Imam, varför man återigen kan misstänka rapparen för att ha drivit på engagemanget).
Som ni märker finns inget klimatfokus alls hos de senare exemplen. Snarare är de olika varianter på fenomenet ”unga, svenska popartister som uppmärksammar orättvisor på en generell nivå”. Inget fel alls på detta, tvärtom: vi skulle må bra av en mer politiskt engagerad svensk popscen (där ”engagerad” betyder mer än att spela live i Musikhjälpen vareviga vinter). Ja, vi behöver en medveten popscen som hjälper till att väcka och entusiasmera ungdomen – där partipolitik, forskning, Facebook och dagstidningar hela tiden verkar misslyckas.
Men kanske har klimattexter uteblivit från konvoluten främst därför att hela växthusprylen har känts så långt bort. Popmusik bygger ju som bekant på igenkänning. Kärlek, ångest, kravlösa knull och cigaretter. Ibland känns det som att hela den svenska popsvängen är en roman av Tone Schunnesson. Men låt då denna sommar ändra på det.
Ty när halva Sveriges skogsareal snart står i ljusan låga, är det nog dags att se om sitt eget hus. Annars kan Hurulas ”Sand” snart få en helt ny betydelse. Och Markus Krunegård kan åka runt i folkparkerna och spela för de uppgivna brandmännen: O A O A E – vi förlorade.
Detta är en opinionstext i HYMN. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
