Det är märkligt att man minns en del saker hur länge som helst. Ett exempel på det är när jag hörde Anna Ternheim första gången. Det var en vårdag 2005 och jag lyssnade på radio när en låt plötsligt spelades och jag stannade upp och lyssnade. Det var “To Be Gone” som spelades och den träffade mig mitt i hjärtat. Veckan efter gick jag och köpte Ternheims debutplatta Somebody Outside och jag såg henne första gången en tid senare, i samband med Kents tältturné, där hon agerade supportakt. Därefter har jag följt hennes skivsläpp och sett henne spela åtskilliga gånger.
Liseberg är en fantastisk nöjespark, men det är inte alltid så roligt att se konserter där. Musiken störs ofta av ljudet från åkattraktioner och det är i regel ganska lätt att ha synpunkter på ljudet. Men Liseberg är duktiga på att boka artister så det händer att jag ändå går dit, även om jag inte är en årlig konsertbesökare där.
I torsdags var det dags för ett besök på Liseberg och Anna Ternheim gick på scen vid åttatiden med sin akustiska gitarr till tonerna av The Bands klassiska “The Weight”. Det var ännu en i raden av härliga sommarkvällar och det var massor av folk vid Taubescenen. Hon inledde med “Better Be” och fortsatte med underbara “I Say No”. Hon bekräftade tidigt att även fortsättningen av spelningen skulle handla om en hel del äldre låtar.
Anna Ternheims två första plattor är oerhört viktiga i min skivsamling, det är skivor som jag ständig återkommer till – så det gjorde mig extra glad. Spelningen fortsatte med “I’ll Follow You Tonight” i lila strålkastarsken och det lät strålande. Vi bjöds på en härlig timme där inte bara musiken var i centrum utan även mellansnacken bjöd på flera fina historier och tankegångar. Exempelvis kände jag inte till att “To Be Gone” egentligen var en demo och den framfördes på bästa sätt från piano samtidigt som en brun mosaikslända flög över scenen.
Spelningen gav självklart även utrymme åt senare låtar och bland dessa märktes främst “Leaving on a Mayday” (om den kvalar in i den kategorin) med elgitarr och avslutande “Just As Friends” i vackert lila, rött och vitt sken. Det blev högljudda och mycket välförtjänta applåder och med ett stort leende kom Anna åter in på scenen och spelade Broder Daniel-covern “Shoreline” vid pianot och avslutade med att sjunga hennes version av “Auld Lang Syne” (“Minns det som igår”) a capella.
Spelningen tog slut och jag lämnade Liseberg för denna gång. Anna Ternheim sa att hon blockerade ljudet från berg- och dalbanan, men det lyckades inte jag riktigt med. Oavsett det så var det en väldigt vacker stund hon bjöd oss på medan månen lyste halv från den ljusa kvällshimlen, och en stund senare strålade solen orangeröd över Ramberget när skrattmåsarna flög västerut över den gamla bron vid älven.
