Det är ännu en i raden av varma och soliga dagar denna sommar. Säveån ringlar sig genom grönskan och jungfrusländorna flyger vackert över det långsamt rinnande vattnet medan strömstaren står på en sten och betraktade omgivningarna. Det är så klart underbart att kunna tillbringa eftermiddagen utmed ån, men lika fantastiskt att sedan vara på Pustervik och fina Club Slacker som bjuder på ett riktigt fint program. Det bästa av två världar, på något sätt.
Först ut är lokala Professional Againsters som jag inte har hört tidigare, men det blir en bra start på kvällen när trion levererar snabba och direkta punkdängor. De spelar ungefär en halvtimme och ”I Just Wanna Go to the Pub” blir en liten favorit.
Vid halvniotiden går Nick Oliveri Death Electric på scen. Nick Oliveri var bland annat basist i Kyuss och senare Queens of the Stone Age under åren 1998-2004, och är frontman i Mondo Generator.
Trion inleder blytungt med Mondo Generator-låten ”F.U. I’m Free” i rött och gult och sken. Därefter fortsätter det på inslagen väg – bandet går fram som en bulldozer och det låter mycket bra. Vi bjuds bland annat på Queens of the Stone Age-låtarna ”Gonna Leave You” och ”You Think I Ain’t Worth A Dollar, But I Feel Like A Millionaire” samt The Ramones ”Endless Vacation”. Det är rejält ös från början till slut.
Dwarves skapades i Chicago, Ilinois i mitten av 1980-talet. Senast jag såg dem var på festivalen West Coast Riot 2011, så det kändes som hög tid att se dem live igen. De har släppt drygt tio album och det senaste, Take Back The Night, kom tidigare i år.
Scenen är dekorerad med ett stort svart skynke och texten DWARVES över den karaktäristiska dödskallen. Spelningen inleds lite trevande och det krävs ett par låtar för att den där härliga känslan, som riktigt bra punkspelningar kan skapa, infinner sig. Den känslan uppstår när de spelade ”Drug Store” och följer upp den med ”I Will Deny”, ”Everybodies Girl” och ”Demonica”. Wow, så bra det är!
Bortsett från lite småtråkiga mellansnack så fortsätter det strålande och vi får även höra bland annat titelspåret och inledningsspåret från senaste plattan.
När de avslutar med ”We Must Have Blood” i vitblixtrande sken så har det bara gått drygt en halvtimme, men det känns precis lagom. Jag räknar inte antalet låtar, men det är säkert över tjugo låtar som spelas.
Jag lämnar Pustervik och beger mig hemåt. I den allt mörkare sommarkvällen står en grävling utmed vägen när vackra Bohuslän förbereder sig inför natten.
