Den mest uppseendeväckande nyheten från Almedalen 2018 var inte att våldsamma nazister drog runt och misshandlade meningsmotståndare. Nej, det mest intressanta var att Lars Winnerbäck spelade i samband med sossarnas tal. Tydligen är det tradition att artister framför olika nummer innan de olika partiledarnas tal, men att gamla folkliga Lasse från Linköping skulle gå med på att så tydligt förknippas med partipolitik blev en överraskning för mig.
Inte rent ideologiskt förstås. Winnerbäck har sedan länge figurerat som misstänkt i en härva av nostalgisk fäbless för gammal god social demokrati (Håkan Juholt använde det särskrivna begreppet senast i Sverige och blev omedelbart landsförvisad) med förankring i Palmes åttiotal.
Bevisföringen grundar sig först och främst på musikstilen Winnerbäck vigt senare delen av sin musikkarriär åt: bredbent pop med lagom många vemodiga inslag för att kunna passera som svensk värdering. Med Springsteen som like på andra sidan havet och Ulf Lundell som förbittrad nestor några mil söderut, följer Winnerbäck en helgjuten tradition av en manlighet som slits mellan att vara politiskt upprorisk och infernaliskt besatt av den rena (heterosexuella) kärleken.
Det är därför Winnerbäck, con brio, i sin utgivning blandar politiska rader (”röda var orden, rött idealet, men vägen upp till himmelen blå” och ”så många skamvrår, men gott om apotek, och luften är fri” från ”Skolklockan”) med älvor, vackra flickor och (Berga-)troll. Naturligtvis passar denna typ av texter och musik Socialdemokraterna som hand i handske. Å ena sidan: en vänsterretorik och civilisationskritik som aldrig tillåts bli särskilt radikal. Å andra sidan: en ständig vandring genom kärlekens förtrollade land, där allting kan hända. Där kan en katt gå över taken, där kan man fly till ett Lundellskt Köpenhamn eller odla hungarian hot wax för att mota bort medelklasstristessen.
Självklart vill sossarna, i sin ständiga desperation att nå folket, också lägga beslag på Lars Winnerbäck. Mer förvånad är jag över att den vanligtvis så anonyme folkhemspoeten ställer upp. Beror det på det hysteriska valåret? Är det därför folk blir så spattiga rent generellt? Eller var det helt enkelt dags nu, att komma ut som gråsosse? Kändes det tillräckligt ofarligt och icke-kontroversiellt att slå sig i slang med Sveriges mesta maktparti nu när legendariskt trasiga Avantgardet precis gjort en Håkan och bevistat Skansen; nu när vårt land hela tiden befinner sig på randen till olika typer av fruktansvärda kriser. Eller var det så enkelt som att gaget var hyfsat?
Jag var inte i Almedalen, men jag hoppas att Winnerbäck spelade sin sorgligt förbisedda ”Du gamla, fria nord”. Lasses egen ”Öppna Landskap” lär kunna provocera en och annan nasse. Om inte annat är den en fin påminnelse om att Lars faktiskt har (eller åtminstone har haft) någonting att säga, bortom den veritabla smeten av kärlek, rödvin och kulturella pretentioner. ”De stora männen har en ny plan, det är att kriminalisera symptomen medan sjukdomen sprids” sjunger Winnerbäck i ”Du gamla, fria nord”. I en intervju med Corren, efter sitt tal, berättade statsministern öppenhjärtat om sin relation till Lars Winnerbäck:
”Den betyder jättemycket. Jag lyssnar på honom jättemycket. Han skriver om sig själv men han skriver också om Sverige.”
Och det är klart; någonstans i alla sina texter om Stockholm, tristess, om bilar och dissonans skriver ju Winnerbäck verkligen om Sverige. Om ett Sverige. Samma land, med samma komplex, som Jocke Berg har besjungit i hundratals år. Det Sverige som Stefan Löfven antagligen också bekänner sig till; ett träd-mack-träd-mack-träd-Sverige där man kan köpa en bil och åka ut till havet, och sedan ta en lång väg hem genom oändliga skogar, för att lite senare landa på någon habil krog i valfri innerstad och ihop med några goda vänner (Plura, Tomas Andersson Wij och Lundell?) diskutera varför Socialdemokraternas opinionssiffror är så genomgående usla.
I alla andra Sverige däremot, fortgår ett slags liv precis som vanligt, som om ingenting hänt. Där får folk liksom ingen ordning på sina liv. Återstår att se om Winnerbäck kan hjälpa dem, och (S), från kylan – in i värmen.
Detta är en opinionstext i HYMN. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
