Imorgon spelar legendariska Dwarves på Pustervik i Göteborg och den 19 juli gästas Club Pebbles i Karlstad. Sedan starten i mitten av 80-talet har medlemmarna skapat oreda och livespelningarna – där nakenhet har varit ett stående inslag – fortsätter att sticka i ögonen på de som rättar sig efter god smak. Politisk korrekthet är det sista som stämmer överens med Dwarves.
San Francisco-baserade Dwarves är sprungna ur garagebandet The Suburban Nightmares, vars 60-talsinfluenser särskiljde dem från mängden, men redan vid namnbytet blev musiken allt tyngre och i början av 1990-talet släpptes hardcorepunk-klassikerna Blood Guts & Pussy (1990) och Thank Heaven For Little Girls (1991). Båda albumen gavs ut på Sub Pop, men när bandet fejkade gitarristen Pete Vietnamcheques aka HeWhoCannotBeNameds död 1993 och fick skivbolaget att skicka ut ett pressmeddelande om händelsen – ovetandes om sanningen – gick bolaget och bandet skilda vägar. Denna attityd till branschen säger det mesta om medlemmarna.
Dwarves har skiftat medlemmar, men kärnan består fortfarande av sångaren Paul Cafaro aka Blag Dahlia, wrestlingsmaskerade HeWhoCannotBeNamed och Sgt Saltpeter. Försnämnde har haft en mängd smeknamn, däribland Blag The Reaper. Under senare år har även Queens Of the Stone Age-bekantingen Nick Olivieri/Rex Everything varit ett stående inslag. Blag är den ende av dessa som medverkat på samtliga skivor.
Bandets senaste album Take Back The Night släpptes på Burger Records i februari och är en blandning av hardcore, punk och pop, vilket speglar gruppens samlade och mångfacetterade karriär. Skivan utgör på så sätt en bra inkörsport till Dwarves musikaliska universum.
Take Back The Night har fått ett bra mottagande och de som köpt biljetter till Sverigespelningarna lär ha en svettig och intensiv spelning att se fram emot. 34 år efter starten har medlemmarna fortfarande energi att leverera på högsta nivå och de vägrar att vara ett band i mängden. Och Blag är inte den som håller tillbaka i intervjuer.
Dwarves bildades på 80-talet. Vad är den största skillnaden mellan nu och då?
– Det var lättare att få erektion då. Jag fick det på skolbussen, eller sittandes på en tvättmaskin, eller bara genom att gå fram till svarta tavlan för att lösa ett algebraproblem. Nu är det mycket svårare, men jag prissätter varje situation desto mer.
“Dwarves bara fortsätter och vi blir bara bättre och viktigare”
Du har fått många människor att höja på ögonbrynen. Är det fortfarande viktigt att stå utanför etablissemanget?
– Yes, fuck ’em all! Vi får utstå hat från rövhål från alla möjliga håll. Mäktiga figurer inom musikbranschen ogillar oss, allt från spirande musikjournalister till människor som strävar efter att vara politiskt korrekta. Men vi kan inte stoppas… Dwarves bara fortsätter och vi blir bara bättre och viktigare. Som Scarface kan säga – we buried you fucking cockroaches!
Hur gör en för att hålla ihop ett band tillsammans under lång tid? Har du några tips till svenska band som kämpar för att hålla sams?
– Bryt upp nu innan det är för sent! Ditt band suger, ge upp!
Berätta om det nya albumet Take Back The Night.
– Skivan spelades mestadels in i trumlegendaren Josh Freeses studio. Alla i bandet har bidragit med låtar, däribland den livs levande ikonen HeWhoCanNotBeNamed och Rex Everything, till mellannivåstjärnor som Fresh Prince of Darkness och till och med tidigare medlemmar som Saltpeter. När vi hade grunderna började vi överdubba med vår produktionsguru Andy Now och innan vi visste ordet av hade en omedelbar klassiker sett dagens ljus.
Har ni strävat efter att hitta den rätta balansen mellan olika stilar eller har inspelningen varit spontan?
– Vi försökte uppnå rätt rock & roll-känsla genom att bara göra ett fåtal inspelningar med samtliga medlemmar i studion och på så sätt hålla allt fräscht. Men då blev vi trötta på varandra, så det tenderar att bli lite av båda. Jag saknar den gamla goda tiden då vi bara körde på, men inspelningarna kommer att alltid att finna kvar så det är lika bra att göra det bra. På de första skivorna kan jag höra grejer som får det att krypa i kroppen.
Vad är kärnan i er musik?
– Jag skulle säga att det är en snabb form av rockabilly eller garagerock från 60-talet, som vi har speedat upp så att slutresultatet blir punk med inslag av metal. Texterna knyter allt samman, de kan vara ganska stötande, alltid roliga och ibland snälla.
Dwarves har släppt skivor på en mängd etiketter. Just nu är det ansedda Burger Records som gäller. Hur hamnade ni på denna etikett?
– Burger utgörs av ett gäng musiknördar från Orange County. De är människor som gillar alla typer av musik; som uppskattar punk, garage, folk och hiphop, gammalt och nytt, pop och det alternativa. Deras inställning påminner om vår genom att ständigt hoppa mellan olika genrer.
“Jag tror att vi var långt före vår tid genom att vara så långt bakom vår samtid”
Burger återpressade samlingen Lick It 1983-1986 tidigare i år. En skiva som bland annat består av The Suburban Nightmares-inspelningar. Vad tycker du om dessa låtar idag?
– Jag tror att vi var långt före vår tid genom att vara så långt bakom vår samtid. Allt går i cykler. Nu inser människor hur coolt 60-talet var, men revival-scenerna är alltid lite väl statiska. Punkrocken behövdes för att röra om situationen lite.
Spelar ni fortfarande låtarna live?
– Det är inte så vanligt, det behövs en keyboard och det använder vi bara på skivorna. Men om du spanar in sidoprojektet Candy Now, som visserligen har några år på nacken, så är 60-influenserna tydliga.
Inte för att fjäska, men Dwarves-debuten Horror Stories (1986) är ett av mina favoritalbum. Jay Reatard måste ha lyssnat på den skivan. Har du märkt att den yngre generationen börjat lyssna på Dwarves och påverkats av din musik?
– Jag vet att Ty Segall gör vår version av “Be A Caveman”! Det är konstigt, de flesta av våra följare är dedikerade punkare, men det finns alltid vissa garageskallar som önskar att vi fortfarande sysslade med 60-talsgrejerna. Allt är rock & roll för mig och så längre det är bra saknar genren betydelse.
Och du har lyssnat mycket på The Cramps. Är det fortfarande ett favoritband?
– Jag var besatt av The Cramps, började följa dem på High School. Jag behöver inte lyssna längre, musiken utgör en del av mitt DNA. Rockin’ bones!
The Cramps-gitarristen Nick Knox dog nyligen. Hur påverkar det dig som musiker att dessa legendarer försvinner en efter en?
– Det gör mig ledsen, men vad kan man göra? Men det är ännu sorgligare när de begår självmord eller överdoserar eller något. Det kan vara väldigt tufft att vara musiker. Vi behöver resurser, stöd och en och annan avsugning!
“Ibland har vi behövt pengarna, men att ha ett skivkontrakt är ofta som att svälta ihjäl i en skräddarsyd kostym”
Utveckla ditt förhållande till musikbranschen! Dwarves är inte ett band som undviker kontroverser.
– Branschen hatar oss, men vi hatar inte musikbranschen. Ibland har vi behövt pengarna, men att ha ett skivkontrakt är ofta som att svälta ihjäl i en skräddarsydd kostym.
Vad är den främsta fördomen om Dwarves som band?
– Vissa tror inte att vi menar vad vi säger. Men det gör vi. Andra tror att vi menar vad vi säger. Det gör vi inte. Låter det vettigt?
Ni besöker Sverige i dagarna. Berätta om ditt förhållande till de skandinaviska länderna?
– I Skandinavien har invånarna fulländat socialismen. Vi skulle behöva ta till oss dessa tankegångar i USA, men saker och ting kommer dessvärre att bli sämre innan det kommer att bli bättre igen. Ni har fattat grejen här!
Har du varit i Sverige förut?
– Jag har varit här många gånger, men bara en gång i Norge respektive Danmark. I samband med vårt första besök fick jag sjunga med The Hellacopters, det var grymt!
I början fick ni mycket uppmärksamhet för era uppseendeväckande konserter. Spelningar som knappt hann starta innan de var över. Vad kommer du ihåg från den här perioden?
– Ingenting!
