Bara ett år efter Dirty Projectors självbetitlade vattendelare till uppbrottsalbum återvänder bandet nu i ytterligare en ny skepnad. Fjolårsalbumet kom i kölvattnet av att frontpersonerna David Longstreth och Amber Coffman avslutade både sin professionella och privata relation, något som resulterade i att bandet upplöstes. När Dirty Projectors sedan återuppstod förra året var det i egenskap av ett soloprojekt där Longstreth grundligt och självömkande redogjorde för uppbrottet. Knappt ett år senare har han både funnit kärleken igen och satt ihop ett helt nytt band. Om föregångaren bestod av en samling bittra uppbrottsskildringar så består uppföljaren snarare av euforiska kärlekssånger.
Musikaliskt befinner sig bandet nu någonstans mittemellan det självbetitlade albumets elektroniska R&B och den rytmiska konstpop som tidigare karaktäriserade bandet. Skivans inledning ger sken av en återgång till mer folkorienterade riktningar och trots att organiska inslag återkommer genom hela plattan genomsyras den minst lika mycket av tungfotade elektroniska ljudmattor och effekter. Stundtals lyckas man tangera det område där Animal Collective vanligtvis brukar befinna sig i, där en låt kan vara både gränslöst irriterande eller förtrollande helt beroende på vilket humör man är på.
Trots ett nytt band och en imponerande gästlista med namn som Haim, Syd, Empress Of, Amber Mark, Robin Pecknold, Rostam och Dear Nora är skivan dock fortfarande väldigt centrerad kring Longstreth själv. Gästerna ges inte direkt något större utrymme och känslan är inte sällan att man vill hyscha Longstreth och be honom släppa fram bandet och gästsångarna lite mer. Samtidigt lyfter framför allt Syd och Empress Of sina respektive låtar både en och två nivåer trots begränsat utrymme att röra sig på.
Precis som illustrerades med all önskvärd tydlighet på Dirty Projectors så är Longstreth väldigt förtjust i att placera sig själv i centrum. Albumets texter balanserar inte sällan på gränsen till det rejält ostiga och i kombination med den oförargligt bubblande och dansanta popmusiken skapas en lite platt känsla. En väldigt fin yta, men inte speciellt mycket som greppar tag. Än mindre något som skakar dig i grunden.
Skivan är dock inte helt befriad från positiva inslag. Longstreths känsla för egensinniga melodier är en konstant källa till fascination och återgången till de Talking Heads– och Paul Simon-influerade tongångarna är lyckade. Närmst fulländad potential når man i skivans mer sansade ögonblick som ”Right Now”, ”You’re the One” och ”(I Wanna) Feel it All”.
[Domino, 13 juli]
