Portugal. The Man på Debaser Strand – popkulturell explosion i för liten lokal

Det är varmt och svettigt. Det är slutsålt på Debaser Strand i Stockholm och Portugal. The Man ska snart äntra scenen. Att döma av alla olika språk som pratas runt mig har folk rest långväga för att se bandet. Kanske är det bara jag som fram tills för några månader sedan inte haft en susning om vilka Portugal. The Man är. Jag fick upp ögonen först förra året då de släppte albumet Woodstock.

Det är mörkt på scen, men man tycks skymta fempanelskepsar och en Twin Peaks-tröja. Medlemmarna är inte blygsamma i sin hipstriga framtoning, och man förvånas inte av att de bosatt sig i USA:s hipstermecka Portland. De river igång med något så oväntat som en cover på Metallicas “For Whom The Bell Tolls” och det råder ingen tvekan om att de är skickliga instrumentalister.

Det är lite svårt att förstå sig på Portugal. The Man. Det är som att de tillverkat en så enorm spindelväv av olika popkulturella referenser att man inte riktigt hänger med i svängarna. De blandar friskt Beavis och Butt-Head med citat av Malcolm X. Och de gör covers på allt från Metallica till Pink Floyd. Det är rörigt, men det funkar på något sätt.

Spelningens höjdpunkt är föga förvånande mainstream-hiten “Feel It Still”. Det går ett vrål genom publiken vid första tonen. Det som dock är förvånande är att de lyckats motstå det gamla hederliga knepet att spela sin största hit sist och klämmer in den någonstans i mitten. Ett djärvt drag, och möjligtvis den inställning som behövs om man inte vill fastna i one-hit-wonder-träsket.

Ytterligare en fullträff är när de spelar ett instrumentalt stycke som är riktigt vasst. Det låter väldigt mycket 70-tals-rock och tankarna dras till Led Zeppelin och liknande band från samma era.

Det är inget snack om att Portugal. The Man är ett gediget liveband, men den lilla lokalen är helt fel för deras ljudbild. De får inte plats helt enkelt. Det är också lite olyckligt att det är fullpackat med folk då vädret utomhus bjuder på 24 grader. Under spelningen är det så varmt att bandet lyckas svettas sönder någon typ av elektronik så det blir ett avbrott på säkert tio minuter då publiken tappar lite fokus.

Vad det gäller spelningen som helhet håller den sig ändå på en bra nivå, jag hade kanske önskat några fler låtar från den senaste skivan då jag personligen föredrar den. Men de bjuder i alla fall bland annat på “Number One” och “Live In The Moment”. Även lite äldre material avhandlas, som “Purple Yellow Red and Blue” och “Sleep Forever”. Tyvärr är andra halvan av spelningen inte lika vass som första. Det blir lite segt och allt flyter ihop, delvis för att det är dåligt ljud, men det är ganska sannolikt att värmen tar ut sin rätt och såväl publik som band är lite trötta på slutet.

“That’s it” säger de och kliver av scenen. På väg därifrån ser jag hur de pustar ut precis utanför sceningången, helt dyngsura av svett.