London är en fantastisk stad i allmänhet och musikstad i synnerhet. Jag har haft turen att vara i staden flera gånger och Hyde Park är en riktig pärla. I parken har det hållits konserter i decennier och den tidigaste jag kommer att tänka på spontant är The Rolling Stones hyllningskonsert till Brian Jones 1969. På senare år har främst artister från samma gyllene tidsålder fyllt parken tillsammans med yngre stjärnor i form av endagsfestivaler. Nuförtiden heter dessa festivaldagar British Summer Time (BST Hyde Park) och fredagen den 6 juli var det dags för Roger Waters att besöka parken med sin turné Us+Them som lovade åtskilliga låtar från Pink Floyd-tiden.
Eftermiddagen bjöd på solsken och London hade fått sin beskärda del av det mäktiga högtryck som parkerat över Nordeuropa. Träden i Hyde Park grönskade medan gräsmattorna hade gulnat. Det förekom tre scener på området och huvudscenen var vackert dekorerad med två stora träd. Först ut på stora scenen var bluesmusikern Seasick Steve från Oakland, Kalifornien, som fick sitt genombrott i Europa via engelsk TV och BBC för drygt tio år sedan. Han hade med sig sin svenska trummis Dan Magnusson, som faktiskt möttes av en del burop där jag stod, när han presenterades som svensk. Det var nog inte så allvarligt menat egentligen och bottnade nog i lördagens kvartsfinal i fotbolls-VM mellan just Sverige och England. Seasick Steve nämnde matchen också, vilket så klart bidrog till missnöjesyttringar om den svenske trummisen som skötte sig utmärkt.
Seasick Steve
Det var riktigt varmt och norra scenen var placerad så att solen lyste i ryggen på publiken och rakt i ansiktet på artisterna. Med på gitarr var även Luther Dickinson från North Mississippi Allstars och med en historia i The Black Crowes. Det lät bra och blueslåtarna avlöste varandra. Mellansnacken handlade mer än en gång om vintern som inte var så omtyckt och det föreföll kanske lite märkligt att tänka på vintern en sådan här sommardag. Låten ”We Hate The Winter” spelades så klart i samband med det och vi bjöds även bland annat på ”Summertime Boy” och ”Shady Tree”. Det var slut efter ungefär en timme och var en trevlig inledning på denna festivaldag.
Vid entrén fanns den näst största scenen och där var det dags för Slydigs från Warrington som inte ligger så långt från Liverpool. Det var deras andra spelning på festivalen (den första var i samband med att The Who spelade för två år sedan). Slydigs handlar om gitarrbaserad rock och de har släppt flera fina låtar. Kvartetten inledde med ”How Animal Are You”. Det lät bra, men det förekom en del tekniska problem. Det kulminerade när det kom in en gitarr som nog skulle ha varit ackordstämd, men som verkligen inte var det och de fick gå vidare utan att spela den tänkta låten. Det skapade lite dålig stämning, men efter ett tag kunde de fokusera på låtarna och då lät det bättre. Fina ”Electric Love” spelades i slutet av setet.
En av mina favoritplattor heter Urban Hymns och släpptes av The Verve 1997. Jag hann aldrig se dem innan de splittrades 1999 så jag blev oerhört glad när det annonserades att Richard Ashcroft skulle stå på scen denna kväll. Tillsammans med fyra andra musiker gick han på stora scenen och inledde med sololåten ”Hold On” och det lät småtrevligt. Andra låt blev Verve-singeln ”Sonnet” som inte heller riktigt lyfte. Därefter blev det ytterligare några sololåtar innan det var dags för underbara ”Weeping Willow”, en låt som jag nog har spelat hundratals gånger och konserten blev plötsligt helt fantastisk. Richard Ascroft sjunger fortfarande utmärkt och tonerna svävade ut bland grönskan. Resten av spelningen handlade uteslutande om låtar från Urban Hymns och ”Weeping Willow” följdes upp av ”Space and Time” och när det var dags för ”Lucky Man” stod tiden verkligen helt stilla.
Richard Ashcroft
Någonting hände dock efter den sistnämnda låten som verkade göra Ashcroft arg på någon i publiken. Om jag förstod rätt så var den utlösande faktorn att någon i publiken hade skrikit att hen ville höra ”Wonderwall” och det landade inte så bra hos Ashcroft. Efter några meningar med diverse kraftuttryck svarade han musikaliskt helt magiskt med att stå ensam med sin akustiska gitarr och inledde med ackorden till ”The Drugs Don’t Work” och det kändes som att hela London sjöng. I slutet kom musikerna in igen och spelningen avslutades med ”Bitter Sweet Symphony” och en oerhört fin stund tog därefter slut. Richard Ashcroft lämnade scenen som en kung iklädd sin glittrande kavaj i kvällssolen och jag hade äntligen fått höra mina favoritlåtar från Urban Hymns.
På den näst största scenen var det därefter dags för ett annat favoritband. Londonbandet Squeeze hade sin storhetsperiod under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. Tillsammans med bland annat amerikanska Devo bidrog de till att sätta
rockgenren New Wave på kartan. Denna kväll var det sex musiker på scenen och vi bjöds på en hitkavalkad med låtar som ”Up the Junction”, ”Take Me I’m Yours”, ”Tempted”och ”Cool For Cats”. Det lät riktigt bra även sisådär 35 år senare.
Så kvällens huvudakt: Roger Waters. Senast jag var i Hyde Park på konsert var sommaren 2006 och då framförde Roger Waters hela albumet Dark Side of the Moon. Den kvällen spelade Nick Mason trummor, om jag minns rätt, så det var ju faktiskt halva Pink Floyd på scenen den kvällen. Då hette festivalen Hyde Park Calling och bland övriga artister minns jag Starsailor och Robert Cray. Det var en fantastisk kväll på alla sätt så det kändes lite extra nostalgiskt när musikerna nu gick på scen.
Att se en konsert med Roger Waters är lika mycket en visuell upplevelse som en musikalisk och tyvärr lyste kvällssolen starkt mot de enorma monitorerna vid scenen, så första timmen blev inte så lyckad ur visuellt perspektiv. Däremot innehöll den åtskilliga musikaliska höjdpunkter, som till exempel inledande ”Breathe” som följdes upp av ”One of These Days” och ”Wish You Were Here” samt avslutande ”Another Brick in the Wall (part 2 och 3)”. I den sistnämnda kom barn in på scenen och ordet ”Resist” lyste från monitorerna. Därefter annonserades en kort paus som varade i 25 minuter.
Det var väldigt mycket folk i Hyde Park och många besökare hade med sig filtar som tog stor plats, men vid denna tid var i stort sett all publik stående och filtarna ihoprullade. Jag vet inte hur många människor som besökte denna festivaldag, men jag skulle inte bli förvånad om antalet hamnar i närheten av 100 000 personer. Pausen handlade mycket om politik och även om man höll med om flera saker blev det till slut lite tröttsamt. Andra setet drog igång med att fasaden till fabriken som pryder omslaget till albumet Animals skapades på monitorerna och skorstenarna kom långsamt upp från marken animerat. När de nådde toppen av monitorn fortsatte de växa ovanför monitorn. Det var riktigt häftigt. Det går förresten än idag att se denna fabriksbyggnad från tåget om man rullar in mot Victoria Station.
Som tur var hade solskenet minskat allt mer så publiken fick en god behållning även visuellt under andra setet. Passande nog inledde de med ”Dogs”. Som mest var det tio personer på scenen och Jonathan Wilson sjöng David Gilmours partier i låtarna. Det var nästan uteslutande Pink Floyd-låtar även under andra set och favoriter som ”Us and Them”, ”Brain Damage” och ”Eclipse” är fortfarande lika fantastiska. Ljusspelet under de två sistnämnda var magnifikt och skapade ett mönster som förde tankarna till omslaget till Dark Side of the Moon. Allting avslutades med ”Comfortably Numb” och det går inte riktigt att beskriva hur bra den avslutningen fungerade. Det är en fantastisk låt från början och när gitarrtonerna flöt fram över parken i den allt mörkare fredagskvällen lät det fantastiskt. Musik blir helt enkelt inte bätte än så.
Min festivaldag var över och jag lämnade Hyde Park och promenerade, väldigt nöjd med dagen, mot Sussex Gardens. Roger Waters kommer att besöka Skandinavien med denna turné under augusti och om du ska se någon av dessa konserter har du något riktigt fint att se fram emot.
