Lördagens British Summer Time Hyde Park handlade mycket om att The Cure skulle göra sin 40th Anniversary Concert. Jag har inte varit med under alla fyrtio år, men jag minns när jag hörde The Cure första gången. Det var sommarlov och jag hade fått hem albumet The Head on the Door och startade plattan på grammofonen (nej, jag kommer aldrig kalla den för vinylspelare) och blev helt tagen.
Men vi börjar från början. Pale Waves från Manchester inledde lördagens festival med lite indiepop. Jag har inte lyssnat mycket på Pale Waves, men jag kände igen inledande ”Television Romance”och ”The Tide”. Kvartetten gjorde helt klart en fin spelning, konserten höll på en halvtimme.
Även denna dag var det ett väldigt späckat schema och när bandet gick av på den ena scenen gick nästa på den andra. Lördagen var bättre synkad i det avseendet än vad fredagen var. Man kunde se hela spelningar och sedan gå snabbt till nästa scen.
Shoegazehjältarna i Slowdive gjorde entré på den stora scenen och inledde med ”Slomo”. Det lät riktigt bra och bandet hämmades inte alls av det strålande solskenet. Vi bjöds på en fin fyrtiominuterspelning som bland annat innehöll ”Catch the Breeze”, ”Crazy For You” och avslutande ”When the Sun Hits”.
Därefter var det dags för postrock i form av This Will Destroy You från Texas, men numera hemmahörande i Los Angeles. Jag har inte hört på dem så mycket, men är en stor beundrare av postrock. De fyra musikerna byggde mäktiga ljudmattor som svävade ut över parken samtidigt som tornseglarna flög högt mot den sommarvackra himlen.
Efter This Will Destroy You gick Editors på stora scenen. De fem musikerna fick med sig publiken ganska dåligt från början, men som andra låt kom en av mina favoriter ”Smokers Outside the Hospital Doors”. Vi bjöds på låtar som ”Violence” och ”The Racing Rats” och när ”Papillon” spelades i slutet hade England precis gjort 2-0 i VM-matchen mot Sverige och publiken rycktes med i spelningen på ett helt annat sätt.
Det blev sedan snabba ryck tillbaka till den mindre scenen vid huvudentrén där skotska The Twilight Sad stod på scen och försökte övertyga oss om att vi borde ”let’s get miserable in the sunshine”, men de lyckades inte riktigt. För egen del blev jag mest glad av deras riktigt fina låtar och när härliga ”There’s a Girl in the Corner” spelades kände jag mig allt annat än olycklig. Att de sedan valde att avsluta med Frightened Rabbit-covern ”Keep Yourself Warm” gjorde knappast saken sämre.
På stora scenen började Londonduon Goldfrapp sin spelning vid 17-tiden. Duon var förstärkt med trummor och bas och var det första och enda band under dagen som inte hade någon gitarrist. Jag vet inte om det var avgörande, men det lät ganska enformigt och de fick inte med sig publiken särskilt väl i början, men när de spelade ”Systemagic” vände det lite och under ”Ooh la la” och avslutande ”Strict Machine” fick de större delar av publiken att röra på sig.
Goldfrapp
En av dagens höjdpunkter var irländska Lisa Hannigan som hade med sig fem musiker. Och vilken spelning det blev! Jag såg henne för första gången under Way Out West och det var fantastiskt. Det blev precis lika bra igen och hon hade gjort några förändringar i arrangemangen i flera låtar. Vi bjöds på ”Prayer For the Dying” tidigt, hon sjöng ”Passenger” ensam med gitarr och ”Anahorish” trestämmigt acapella med basisten och ytterligare en sångerska och det lät strålande. Som bakgrund vid scenen var en stor bild av ett stilla, blått hav där vågorna rörde sig långsamt och när de spelade magiska ”We, the Drowned” var det så vackert att jag helt enkelt började gråta. Lisa Hannigan är en enastående sångerska och när musikerna stod inför avslutningslåten ”A Sail” meddelade hon att detta var den sista spelningen på ett tag.
Tillbaka på stora scenen hade Interpol redan börjat och deras gitarrer dånade fram över den numera väldigt stora publiken. Det var inte alls länge sedan jag såg Interpol senast. Jag såg dem på Roskildefestivalen några dagar tidigare och spelningarna var ganska lika varandra, men innehöll några olika låtar. Jag upplevde Londonversionen av Interpol som mer intressant än den version jag hade upplevt på Roskilde. Vi bjöds bland annat på fina ”Obstacle 1”, ”Rest My Chemestry” och ”Success” och det funkade utmärkt i solskenet, vilket förvånade mig lite. Andra gånger jag har sett Interpol har det varit mörkt, antingen på klubb eller i samband med andra festivaler, och jag har tidigare inbillat mig att det är den miljön som tar fram deras låtar bäst men det funkade precis lika bra i en grönskande park i solsken.
Interpol
Det sista bandet på den andra scenen var shoegazefavoriterna Ride. De inledde med relativt nya ”Lannoy Point”., vilken följdes upp med strålande ”Seagull” och hela parken gungade ungefär som om någon hade spelat The Beatles ”Tomorrow Never Knows” så högt att tonerna aldrig hade tystnat. Det var strålande och blev inte sämre av att ”Leave Them All Behind” spelades kort därefter. Den sista låten för min del blev ”Vapour Trail” och därefter gick jag mot den stora scenen. Det var redan väldigt mycket folk på området och det fortsatte komma nya besökare, så jag ville säkra en bra plats till The Cures spelning.
Trots att jag haft en underbar festivaldag med massor av fin musik var det ändå nu höjdpunkten skulle inträffa. Bandet som jag mötte i ett pojkrum för så länge sedan skulle stå på den där scenen och sjunga låtarna som jag lyssnade på för första gången för drygt trettio år sedan. Jag har sett The Cure tidigare, men det kändes ändå väldigt speciellt med denna jubileumspelning.
The Cure möttes av ett enormt jubel och inledde med ”Plainsong” och sedan fortsatte de med en enda lång kavalkad av strålande låtar. Det var så många känslor i parken, både på scenen och i publiken och stämningen var helt magisk. För min del blev det oerhört många höjdpunkter och om jag bara väljer fyra så är den första när ”A Night Like This” spelades i början av setet och jag vackert kastades tillbaka till min ungdoms pojkrum. Robert Smith sjöng precis lika fint denna kväll som då. Den andra blir ”In Between Days” då det inte gick att höra Robert Smith under första versen tack vare att hela parken sjöng. Den tredje händelsen var när de stora monitorerna släcktes ned och ett väldigt fint intro till ”A Forest” inleddes samtidigt som solen var på väg att gå ned. På skärmen bakom bandet började en film spelas med en mörk skog och de båda träd som prydde scenen fick plötsligt en alldeles självklar huvudroll. Många tankar flög genom mitt huvud när denna briljanta låt spelades och avslutningen, när bara basen var kvar, följdes av taktfasta handklapp och det märktes att fotbollspubliken hade tagit sig in på området efter eftermiddagens match.
Den fjärde, och sista, höjdpunkten var de sista extranumren. The Cure hade precis avslutat ”Friday I’m in Love” och publiken jublade. Robert Smith berättade att bandets allra första spelning var denna helg för fyrtio år sedan. Jag visste inte det så det blev därför extra fint. Han sa att de skulle avsluta med några låtar från den första tiden och beskriva hur en spelning kunde låta då. De inledde med ”Boys Don´t Cry” och spelade även bland annat ”Jumping Someone Else’s Train”, ”10:15 Saturday Night” och avslutade med ”Killing an Arab”. De hade den stora förmågan att knyta ihop säcken där allting en gång började genom att avsluta med deras första singel som ursprungligen spelades in under hösten 1978.
Festivaldagen var slut, strålkastarna slocknade och vi började gå mot utgången. Tornseglarna som hade flugit högt över parken mot den ljusblå himlen syntes inte längre mot den mörkare kvällshimlen och utanför parken fortsatte engelsmännen att fira sin fotbollsseger. Jag promenerade genom parken mot en uteservering där jag satte mig med ett glas vin tillsammans med massor av tankar och tacksamhet för att jag hade fått vara med om allt detta vackra. En katt jamade från en trottoar och det slog mig att jag inte kunde minnas att The Cure spelat ”The Lovecats”.
