Hoppas alla njuter av den pågående festivalsommaren. Det har blivit dags för sista delen i Josephs festivalskola, som denna gång tar upp hur du hanterar din post-festivalångest när allt är över.
Tänk dig att du är en artist som precis varit på en längre turné. Eller att du tågluffat genom Europa med dina vänner. Eller att du haft en föreställning med din skolklass. Eller till och med att du rest till Gothia Cup med ditt knattelag. Att komma hem med så många fina minnen med vänner och veta att det är över, det är tungt. För nu är det över och du måste börja leva ditt vanliga liv igen. Tänk dig då också att du druckit alkohol varje dag under den här resan, så du är mer bakfull än du någonsin varit. Släng också på att du sovit obekvämt utomhus i tält under hela den här perioden, så din kropp är mer sliten än någonsin. Så är det att komma hem från en festival.
Ensamheten i ens hem känns mer påtaglig än någonsin. Sakta men säkert börjar man lägga märke till tystnaden också. Tystnaden man har i hemmet, tystnaden när man duschar. Kanske att man till och med börjar höra ljud av festival i ren inbillning. Man blir galen.
Jag skulle säga att det blivit bättre på senare år. Möjligheten finns numera att ha chattgrupper på messenger och tillsammans kunna prata om sina erfarenheter och känslor av att komma hem. Vissa är mest glada över att de ska laga sin favoriträtt som de inte ätit på länge. Någon annan ser mest fram emot att duscha. Bilder från festivalen sprids och man minns tillbaka på hur det var.
Om man kan träffas redan dagen efter på en fika eller öl, så skulle jag definitivt föreslå det. Det låter kanske märkligt, att man ska ut direkt efter att man kommit hem från en festival för att gå och dricka öl med exakt samma människor man precis konstant umgåtts med i en vecka. Men tro mig, det hjälper. Hjälper en att landa.
Foto: Nora Lorek / Rockfoto
Post-festivalångest är inte så långt ifrån den kemiska ångesten som upplevs efter ett ecstasyrus. På sätt och vis är en festivalvecka ett mer utmejslat ecstasyrus. Tanken på att man inte kommer uppleva samma sak igen på ett år är förödande.
Så, prata med varandra. Sprid bilder från er glada tid ihop till varandra. Skriv ner lite tips till er själva till nästa år, ifall ni råkade glömma packa något som ni insett hade behövts. Försök, så långt det går att inte gå tillbaka till jobbet direkt efteråt. Att umgås med människor som inte var där kommer kännas främmande. Att få frågan “hur var festivalen du besökte?” av en massa kollegor är vansinnigt tröttsamt. För de förstår inte och du kan inte förklara. Hur skulle de kunna förstå? De är ju bara intresserade av att veta hur bra/dåliga de största artisterna du såg var. Något som egentligen bara känns som att det hände lite i periferin av din upplevelse. Något som inte spelade sådär jättestor roll egentligen.
Om man jämför det med hela känslan: Med skämten du hade med dina vänner. Med gemenskapen ni hade. Med den där dansen som uppstod fyra på morgonen med han som var utklädd till en tiger och hon med rosa hår. Med den där gången din vän föll ur stolen av skratt. Den där gången en barnvagn fylld med Jäger plötsligt dök upp under ert partytält. Det olösta mysteriet kring hur du vaknade och plötsligt hade en mango i tältet. Hur gnistan i ditt hjärta på vägen till festivalen utbrast i fyrverkerier i hela kroppen under tiden du var där.
Klart som fan man blir deppig av att vara utan det. Men kom ihåg att det är inte din sista gång.
Tack för att du läst min festivalskola. Vi ses bland tälten.
