Roskildefestivalen är slut och vi längtar redan till nästa år. Vi har skrivit en hel hög med recensioner av enskilda spelningar och därtill några sammanfattande dagstexter som tar upp ännu fler. Men de behandlar långt ifrån allt och därför kommer här ett antal awards från HYMNs utsända.
Årets cover:
David Byrnes fantastiska, slagverksbaserade tolkning av Janelle Monáes aktivist-låt ”Hell You Talmbout”.
Årets comeback:
Black Star med Mos Def och Talib Kweli. De rappade som att de aldrig varit ifrån varandra.
Årets Fire! Orchestra:
Large Unit Brazil Edition, norske jazztrummisen Paal Nilssen-Loves 14 man och kvinnor starka jazz/noise-ensemble som när de tryckte till blåste omkull hela publiken.
Årets klädsel:
Munskydd. Torkan gjorde Roskilde dammigare än någonsin varför många valde att köra Tokyo style.
Årets matluring:
Favoriten Dixie Burger hade flyttat från sin vanliga plats vid Pavilion ut på campingen. Tog två hela dagar att hitta.
Årets dryck:
Festivalölen Orange 18, från Jacobsen, var riktigt god även för en ölsnobb.
Årets icke-dryck:
Ett glas vitt eller rött vin. Nästan omöjligt att få tag på. En liter kunde man däremot köpa nästan överallt. Danskar alltså.
Årets rytm:
Brasilianskt. Paal Nilssen-Love körde både Brazil Funk Impro och Large Unit Brazil Edition och Dona Onete stod för en makalös spelning på Avalon på torsdagen.
Årets förkortning:
”Holocaust section”, oväsenpartiet i ”You Made Me Realise” med My Bloody Valentine – bara ca 5 minuter mot en halvtimme när de spelade här 2008. Lägre volym dessutom. Synd.
Kelly Lee Owens. Foto: Krister Bladh
Årets elektromys:
Kelly Lee Owens fantastiska spelning på Gloria på lördagsnatten.
Årets snedsteg:
Del The Funky Homosapien som trampade utanför scenkanten i slutet av Gorillaz spelning och därmed effektivt avslutade den.
Årets snyggaste scenbygge:
Indonesiska slagverksensemblen Gamelan Salukat. Helt överlägset.
Årets svensk:
Linus Bjarnelo från Festivalpodden för att det knappt gick att prata musik, eller ens festival, med honom p.g.a. fotbollspepp.
Årets performance:
Sydafrikanska Faka på KlubRÅ. Tillägnat alla transpersoner. Välbehövligt.
Årets gitarrgud:
Annie Clark (S:t Vincent) som dels bytte mellan enfärgade gitarrer i olika färger för estetikens skull och dels visade hur de skulle användas.
Årets vattendelare:
Bruno Mars. 2/10 hos Festivalrykten och 6/6 hos danska Soundvenue. Ingen ur HYMN-teamet såg spelningen så vi håller på våra vänner från Festivalrykten.
Årets coverband:
House Gospel Choir som dammade av diskohit efter diskohit på bästa sätt. Så himla kul spelning.
Årets mest underskattade:
Inte ens halvfullt på minsta tältscenen Pavilion när Sacred Paws levererade en ruskigt fin och trevlig spelning på lördagskvällen. Förtjänade betydligt större publik.
Årets TT Reuter:
John Maus live låter nästan genomgående som den gamla svenska postpunklåten ”Krossa alla tankar” av TT Reuter. En makalöst bra låt ska tilläggas.
Dua Lipa. Foto: Krister Bladh
Årets rapvers:
Little Simz i ”Garage Palace” på Gorillaz-spelningen. Ännu mycket bättre live än på skiva.
Årets folksamling:
Publiken på Eminem. Rekord.
Årets skojare:
Richard Dawson, underbar brittisk folksångare, hade ingen tid till extranummer men tjuvade med en nästan originaltrogen halvminutstolkning av Black Sabbaths ”Iron Man” innan han skrattade högt och lämnade scenen.
Årets behov av närhet:
Nick Cave som nästan hela tiden sökte fysisk kontakt med sin publik.
Årets entertainer:
Anderson. Paak. Vilken otrolig liveartist.
Årets avslutningslåt:
”Happy Birthday, Johnny” med S:t Vincent. Så vackert att det kändes i tårkanalerna.
Årets märkligaste hybrid:
Danska projektet Operap, som består av operasångare, rappare, en DJ och en stråkensemble.
Årets antiklimax:
England – Sverige på storbildsskärm.
Årets Roskildefestival:
Mångfald och underbar stämning. Som alltid.
HYMNs jury: Krister Bladh, Ola Elleström, Kristoffer Nilsson
