Jag har sett funkens framtid och dess namn är Anderson .Paak.
Funk, säger du? Han är ju hiphoppare. Men det är det som gör Brandon Paak Anderson från Los Angeles så spännande och tämligen outstanding. Han bryr sig inte vad han är, han vill bara göra så svängig och oemotståndlig musik som möjligt. Och som han gör det när han stänger ett fullproppat Arena, Roskildefestivalens näst största scen, under natten mot söndag.
För att musik ska förbli intressant krävs att den utvecklas. Det gäller för enskilda artister och det gäller lika mycket för hela genrer. Att bara kopiera sig själv eller någon annan leder i längden till nostalgiturnéer där publiken bara vill höra artistens äldsta låtar. Eller att artisten låter som en blek kopia på andra.
Hiphopartister som bara tittar på sina idoler och försöker göra samma grej dyker upp, släpper någon platta, och glöms bort. De som kommer att kommas ihåg i framtiden är de som gjorde något eget, som ledde utvecklingen i stället för att följa den.
När Anderson .Paak släppte albumet Malibu 2016 hyllades han långt utanför hiphopkretsar. En klyscha inom hiphop är next level shit men vanligen är det tomma ord – mer önsketänkande än sanning. Men här hade vi en som faktiskt kunde gifta rap med sång med beats och organisk musik och få ihop det utan att låta det minsta konstruerat och helt utan att passa in i tidigare mallar. Visst har George Clinton, som är en av de vars innovativa tänkande mest kan jämföras med Paaks, involverat rap på sina senaste skivor men där är det omvänt och fortfarande funk som är slutprodukten. Malibu är en stänkare oavsett om vi väljer att föra den till soul, funk, hiphop eller något alldeles eget.
Hiphop har ofta levt sitt eget liv och trots att den idag är en av världens mest säljande genrer, så är det många som fortfarande står vid sidan av och knappt tycker att det är musik. Ännu mindre att det går att lyssna på. Det är naturligtvis en inskränkt åsikt, men har man växt upp med att musik ska framföras med instrument och tydliga låtstrukturer kan det vara svårt att tränga in i något som är så pass annorlunda. Man kan jämföra det med mångas, inklusive min egen, aversion mot opera. Man förstår det helt enkelt inte.
Med Anderson .Paak faller alla genregränser och han gör det inte genom att samarbeta med musiker ur andra genrer utan han tar hela jobbet själv. Han sjunger, han rappar, han spelar trummor. Det är, oavsett tidigare inställning till hiphop, svårt att längre mobilisera något motstånd.
Inte heller som scenperson är han särskilt trogen hiphop. Visst skriker han ”make some noise” en massa gånger – det finns det ingen med rötter inom hiphop som inte gör – men han använder lika mycket fraser som kunde kommit från vilket arena-rockband som helst – ”Roskilde, are you with me”, ”are you still alive” eller ”I can’t hear you”. Och han är strålande glad, klädsamt ödmjuk i sina mellansnack – ”this is one of the best evenings of our lives”, säger han och låter rörd och som han verkligen menar det. Det är omöjligt att inte gilla honom.
Ännu viktigare är att han och hans band, The Free Nationals, svänger något otroligt. Trummis i bandet är Paak själv, och han är överjävligt grym på det. Ofta sjunger eller rappar han samtidigt som han lägger ett vasst och publikfriande trumsolo. Lika ofta springer han mellan scenens mitt och trummorna mitt i samma låt. Samtidigt som han håller publikkontakt genom att bara le eller vinka. Jag har inte upplevt något liknande sedan jag såg Prince för sista gången.
Låtlistan domineras, precis som när han spelade på Roskilde 2016, av material från Malibu, men vi får också höra ”Suede” från förra årets NxWorries-samarbete Yes Lawd! och lite annat. Spelningen är dramaturgiskt upplagd med fullt ös i början, ett lite lugnare mittparti, full gas igen mot slutet och ett återigen lugnare och utsökt extranummer i form av ”Dreamer”.
Jag älskar funk och några av mina största husgudar är Prince, Stevie Wonder och George Clinton. De är antingen döda eller jättegamla. Decennier gick utan att någon fyllde deras skor. Det dök inte upp någon som kunde matcha deras kombination av innovation, låtskrivande och samtidigt vara en makalös entertainer. Förrän i början av 2010-talet då Janelle Monáe slog igenom och tog över tronen. Och nu har vi fått ännu en ny mästare i form av Anderson .Paak.
Bild från spelningen i Stockholm 4 juli. Foto: Kristin Carlsson/Rockfoto