Nick Cave & the Bad Seeds är ett namn som ofta uttalas med vördnad. Efter gårdagens konsert på Roskildefestivalens största scen kommer det säkerligen att förbli så. Kanske med aningen mer beundran – i alla fall från min sida. Cave är en musiker som låter lyssnarna komma tätt inpå, både fysiskt och mentalt. Under konserten bjöd han på allt man kan önska sig som fan: showmanship, katarsis, bräcklighet, nostalgi samt ren och skär kraft.
För ett fan har jag varit länge, ända sedan jag hörde Murder Ballads som 13-åring. Att Nick Cave strax därefter släppte ett av sina bästa album på åratal, No More Shall We Part, gjorde att jag föll ännu hårdare för det unika konstnärskap som australiensaren burit på ända sedan dagarna i The Birthday Party, tonårsrevolten och faderns plötsliga död. På senaste albumet The Skeleton Tree är han sorgligt nog tillbaka i samma våndor, i och med sonen Arthurs död under en snedtripp för tre år sedan.
Nick Cave inleder konserten med en passionerad version av ”Jesus Alone”, öppningsspåret på The Skeleton Tree. Först är han osäker på hur han ska komma ner från scenen. Men efter instruktioner från personalen kommer han ner och rör sig längs med publikbarriären. Alltid med ena handen begravd under publikens utsträckta händer. Jag har själv stått i kö en timme innan konserten, i en särskild kö till pit:en där man har en ”chans” att komma in. De riktigt hårdföra fansen har nämligen varit uppe tidigt för att hämta ut armband så fort området öppnade på förmiddagen. Jag lyckades komma in och medan Cave står uppe på staketet går det en våg genom publiken som trycker framåt, bara för att komma närmare stjärnan.
Jag måste erkänna att det är en speciellt känsla att se Nick Cave på nära håll. Han ser tärd ut, mer och mer vampyrlik för varje år som går. Men hans utstrålning, eller aura om man så vill, är full av kärlek. Varför skulle han annars göra detta? Tömma sig så fullständigt på energi kväll efter kväll, om det inte gav honom enormt mycket i retur. Han är ungefär en kvart försenad till scenen, berättar en ursäktade Per Sinding-Larsen innan konserten. Han man sett dokumentärer eller intervjuer med Cave så vet man att han måste gå in i speciell roll för varje konsert. Den aktuella turnéns låtmaterial kräver extra mycket både rent kroppsligt (glöm inte att Nick Cave rundat 60 år) och personligt. Tänk att behöva sätta sig in i det mentala space han var i när han var 25 och skrev ”From Her to Eternity” om/med dåvarande flickvännen Anita Lane.
Anledningen till att konserten bjuder på en del oväntade klassiker är att Cave förra släppte en ny best of-samling, Lovely Creatures: The Best of Nick Cave and the Bad Seeds med låtarna utvalda av Cave och avhoppade basisten och gitarristen Mick Harvey. Det är ett ganska annorlunda urval än den välkända samlingen från 1998. Förutom ”From Her to Eternity” har de plockat fram ”Tupelo” från deras underskattade bluesplatta The Firstborn Is Dead. Låten handlar om staden Elvis Presley föddes i och den ödesdigra dag hans tvillingbror, den ”förstfödde” i albumtiteln, dog vid födseln. På denna och flera andra låtar har Cave märkbart svårt att hålla fast vid låtarnas ursprungliga melodier. Mitt i låten ber han nuvarande basisten Martyn P. Casey (från The Triffids) att spela basen ”som den är i låten”. Innan han påbörjar en annan låt ber han om ett ackord för att hitta rätt tonart.
Kanske känner han sig osäker i de mindre spelade låtarna, kanske var det därför han var sen in på scenen. Eller så är det bara så att han blivit influerad av sångstilen på senaste albumet, där vokalerna kretsar kring en enda ton per låt och ibland blir mer konverserande än mässande. För de två mest ovanliga låtarna vi bjuds på (enligt setlist.fm) är faktiskt från Let Love In från 1994. Här släpper bandet, med Warren Ellis i spetsen, loss fullständigt och Cave flänger runt på scenen som om han vore 30 igen. Mest märkbara blir de annorlunda tongångarna i fantastiska ”Red Right Hand” och balladen ”Into My Arms”, där han i och för sig får sånghjälp av några tusen personer.
Mot slutet av konserten blir det också allsång till två låtar från förrförra skivan Push the Sky Away, som blev lite av en comeback för The Bad Seeds efter några års fokus på Nick Caves andra band Grinderman. Idag består bandet mestadels av nya medlemmar, förutom trummisen Thomas Wydler som varit med från början. Vi hittar även Larry Mullins som spelat med både Iggy Pop och Swans. Jim Sclavunos har å sin sida spelat med Lydia Lunch i hennes första band Teenage Jesus & the Jerks, såväl som i Sonic Youth. Det är fantastiska musiker allihop och när de når crescendot i ”Jubilee Street” börjar vi som står längst fram att hoppa i takt. Det hade jag verkligen inte väntat mig på en konsert av en 60-åring.
Avslutande ”Push the Sky Away” får publiken att hamna i en sådan trans att de fortsätter sjunga långt efter att artisten gått av scenen. De överröstar Sinding-Larsen som förstör den fina stämningen med att påminna om att det snart är dags för Massive Attack. Jag tror att alla känner sig lite rörda av konserten, som gått från frenetiskt pumpande i ”Stagger Lee” till hjärtskärande stillhet i nya ”Magneto”. Detta är höjdpunkten på festivalen hittills för mig, ja kanske en av årets höjdpunkter.
