Redan som frontman i Talking Heads visade David Byrne att han är lika mycket allkonstnär som musiker. Han gjorde sig känd som en sökare, en som vägrade upprepa sig och som såg möjligheter att integrera sin musik i andra konstformer såsom film och scenkonst. Detta är rimligen också den bästa förklaringen till varför Talking Heads aldrig har återförenats – David Byrne har inget intresse av nostalgi.
Därför är det kanske inte helt oväntat att det enda som finns riggat på scenen innan spelningens start är en stol och ett bord på vilken ligger en modell av en människohjärna. Tankar som ”va, ska han ha all musik förinspelad” eller ”nej, det kommer bli någon slags jättedjup teaterföreställning” passerade mitt huvud. Men David Byrne är inte vem som helst, och om man inte tjuvkikat på youtube så var det väldigt svårt att gissa sig till vart detta skulle leda.
Lamporna släcks, och när scenljuset släpps på igen sitter David på stolen och fingrar på modellen av hjärnan, samtidigt som han börjar sjunga på inledande ”Here” till vad som framstår som förinspelat komp.
Men sen kommer de in, en efter en. Till slut är de 12 personer på scenen, där två är dansare/körsångare och de andra musiker. Samtliga är klädda i enhetliga blågrå kostymer. Alla musiker bär mobila instrument, till och med keyboardspelaren har sitt hängande i en rem runt nacken. Slagverk dominerar och som mest är det sex stycken som plågar skinn samtidigt.
Denna märkliga setup är naturligtvis till för att musikerna, och inte minst de båda skickliga dansarna, som utför nästan varenda rörelse synkront på hundradelen trots att de ibland är på helt olika delar av scenen, ska kunna röra sig fritt och hela tiden inta nya positioner. Som sagt, David Byrne har alltid sett bortom musiken. Den är bara en del av hans uttryck. Det visuella är lika viktigt. Alla sinnen ska tillfredsställas. Bandets ständiga positionsbyten kan ses som en metafor för hela Davids konstnärskap. Stå aldrig stilla, byt position, tänk nytt, tänk större.
Den som läst så här långt tror kanske att David Byrne inte vill ha med sina gamla låtar att göra. Men så är inte fallet, inte alls, och av spelningens 14 låtar är hälften Talking Heads-material. Och han spelar de flesta av bandets stora klassiker, till exempel ”Once In A Lifetime” och ”Burning Down the House”. Melodiskt låter det också i de flesta fall oväntat likt originalen, men med det stora och skickliga band han har med sig på denna turné blir det en fylligare och tyngre ljudbild, mycket naturligtvis på grund av de sex slagverkarna.
David Byrnes spelning på Roskilde är inte en traditionell konsert utan bör kategoriseras som föreställning. Improvisationen är noll, allt är repeterat men genomtänkt på ett intelligent och tankeväckande sätt. David Byrne är inte bara här för att underhålla, även om både han och bandet förefaller genuint lyckliga (något som säkert också är regisserat). Han har en del viktigt att säga också.
Som sista låt spelas nämligen en cover av Janelle Monáes aktivistiska låt ”Hell You Talmbout” (en låt jag skrev om här), och då får spelningen också en djupare politisk dimension. Låten handlar om färgade amerikaner som fallit offer för polisvåld alternativt Stand Your Ground-lagen som tillåter vita amerikaner att skjuta svarta om de känner sig hotade i närheten av sina hem (ja, naturligtvis är lagen inte formulerad som att det bara är vitas rätt, men det är så den fungerat i praktiken). Låten i sig nämner namnen på många av dem som fallit offer, exempelvis Trayvon Martin, följt av att kören fyller i ”say his name, say his name” till blytungt trumkomp. Under låten släpper David fram tre av bandets färgade personer att stå längst fram för att ge utförandet extra laddning. Det är så mäktigt att jag knappt vet vart jag ska ta vägen.
Föreställningen började alltså som ett frågetecken, som efterhand rätades ut och slutade med ett av de starkare statements man kan tänka sig. Och när “spelningen” var över var jag så mentalt överväldigad och slutkörd av alla intryck så att jag strök de punkter jag hade kvar på nattens spelschema.
Och trots föreställningens konstnärliga, även om den aldrig blir för arty utan hela tiden har rätt balans, karaktär så tror jag att även de som bara brydde sig om musiken och drack öl i tältets utkanter, hade en fantastisk stund med David Byrne och hans band.
