Det är fredag på Roskildefestivalen och medan de reguljära besökarna verkar ha nått toppen av en hel veckas festade, har jag precis kommit in i festivalstämningen. Jag går bara runt och njuter – alla är glada och folk pratar med varandra. Man har slutat tänka på att det ligger en konstant lukt av urin, avföring, cigaretter och gräs i luften – som dessutom är tjock med damm i år. Det har i princip inte regnat sedan maj, säger Roskildeborna jag sover hos. Vissa går runt med munskydd precis som i Asiens trängsta städer.
Egentligen är det en ganska bra metafor, det är ett under att festivalstaden kan fungera så smärtfritt med så många människor på liten yta – närmast utan ingripande från auktoriteter. Folk tränger sig inte i köer och gör man något fel så blir man snällt tillsagd av en vakt. På en av kvällens sista spelningar – Four Tet på Apollo – hjälper scenvakterna till med att kasta de upplysta ballongerna tillbaka in över publiken.
Jag kommer in på festivalområdet medan solen ligger på sin mest fotogeniska vinkel under den sena eftermiddagen och jag passar på att dokumentera lite. Fredagen är faktiskt ovanligt tom på stora namn för min del. Istället inleder jag kvällen på Klubb Rå, som fått sitt namn från en variant av den öl som är festivalens huvudsponsor. Där spelar Jenny Hval från Norge, som förra året stod i programmet under eget namn. I år spelar hon tillsammans med gitarristen Håvard Volden under namnet Lost Girls. Inne i tältet är det kolsvart, tokvarmt och kvavt. Hval framför en tondikt som leker med danskarnas märkliga vokalljud, tillägnad ”alle dere”. Det är underfundigt, det är dansant och lagom avantgarde.
Dagens höjdpunkter enligt mig och Ola Elleström, är David Byrne (utförlig recension här), Nick Cave (utförlig recension här), Richard Dawson, Laurel Halo och redan nämnda Four Tet. Massive Attack avslutar kvällen på Orange med en lång, stämningsfull konsert ackompanjerad av en imponerade skärmshow bakom dem. Den är delvis översatt till danska och känns lika 90-talsretro som The Matrix. Om My Bloody Valentine hade sett den hade de nog skämts över sina egna projektioner dagen innan, som snarare gjorde det tidiga 90-talets förskräckliga estetik påmind. Tänk batik och grälla fraktaler. Som bäst är Massive Attack när de framför ”Angel” följt av ”Inertia Creeps” (båda från deras mest framstående album Mezzanine från 1998). Då har svenska Fever Ray redan börjat spela borta på Arena.
Richard Dawson, brittisk folksångare som gjorde det helt suveräna albumet Peasant förra året imponerar trots att han vid första anblick känns något yvig och som allt annat än en popstjärna. Hans största tillgång är utan tvekan det starka låtmaterialet i sig, men han är även rolig och drar sig inte för att klä flera av sina låtar i hårdare kostym när han spelar live. Och att de två körsångerskorna ibland får ta refrängerna själva ger framförandet dynamik.
Laurel Halo gjorde ett hypnotiskt set med experimentell techno tidigt inne på Gloria, som passade perfekt att sitta ner till. Till vardags bor hon såklart i Berlin, trots att hon kommer från USA.
Kieran Hebden är engelsmannen som gav sig själv epitetet Four Tet efter att ha spelat i bortglömda post-rockgruppen Fridge. Förra gången jag såg Four Tet var runt 2004, efter att han släppt Rounds, som hyllats som ett av de viktigaste electronica-albumen från vårt millenium. Nu har han gjort nio album och rört sig mot en lite mer lyssnarvänlig dansmusik. Under en stjärnklar himmel framför Apollo-scenen, var det ett perfekt tillfälle att glömma bort sig själv en stund och bara dansa. Sådana stunder är kanske det bästa med festivaler – de möjliggör dem samtidigt som man slipper tänka på festivallivets baksidor.
