Torsdagen på Roskilde är alltid ett marathon om man är typen som hellre vill se livemusik än att sitta i en solstol och dricka orimliga mängder öl. 16 timmar är det musik igång, från lunch till klockan 4 på natten. Och så mycket sol fanns det dessutom inte att njuta av. Efter den stekheta onsdagen hade moln promenerat in under natten och gjort Roskilde till en svalare plats. Inte kallt, och inget regn, men mer rimligt än den värmebölja som legat över regionen tidigare i veckan. Jag valde musik före solstol. Öl kan man dricka ändå.
På största scenen, Orange, uppträdde denna dag bland annat Interpol, Bruno Mars och First Aid Kit. Jag befann mig knappt här överhuvudtaget förutom att jag lyssnade lite extensivt på delar av systrarna Söderbergs set. Det lät som vanligt kompetent, men låtarna från senaste albumet dominerade och de är inte lika bra som många av deras äldre kompositioner. ”The Lion’s Roar” är fortfarande en ruggigt stark låt. Men jag rörde mig vidare i musikdjungeln efter en stund. Och kom, några timmar senare, att se en spelning som hamnar i den finaste kammaren bland mina Roskilde-upplevelser. Men jag återkommer till den.
Mest intressant på förhand denna torsdag för egen del var två band som har en del gemensamma nämnare. Det handlar om dels shoegazeikonerna My Bloody Valentine och dels om japanska oljudsmästarna Boris & Merzbow. Båda hade sena tider, MBV så sent som klockan två på natten. De spelade på Arena, den näst största scenen och återvände således till exakt samma plats där de gav en legendarisk spelning under sin återföreningsturné för tio år sedan. Oavsett om man gillade den spelningen eller inte så kommer man garanterat ihåg den om man var där. Either you loved it or you hated it. Av den enkla anledningen att oljudspartiet, kallat Holocaust section, i avslutande ”You Made Me Realise” varade i nästan en halvtimme och på en volym som inte på något sätt kan anses normal och långt över vad som skulle varit lagligt i Sverige. Men samtidigt som det var örontortyr av första graden så var det också oerhört vackert. ”You Made Me Realise” anno 2008-2009 var en unik liveupplevelse.
Redan på förra turnén, 2013, hade Kevin Shields tröttnat på att tonsätta undergången och kapat ner oljudspartiet till ungefär 5 minuter. Det var ännu lite kortare igår på Roskilde. Dessutom var volymen på en anständig nivå och för ett band som, i likhet med exempelvis Swans, tidigare haft volymen som en ytterligare dimension så blev 2018 års Roskilde-spelning med MBV utan någon påtaglig WOW-faktor, även om man fortfarande kan njuta av deras unika ljudbild.
Boris, som är ett band och Merzbow, som är en soloartist har jobbat mycket ihop under åren och eftersom båda akterna är oljudsmakare av stora snitt så var jag helt inne på att hörselgångarna skulle få ordentlig massage. De rutinerade japanerna lever i någon slags parallelluniversum och spelar på ett sätt som att de inte fattar att musiken de framför är brutal noise som de flesta människor skulle stänga av efter några sekunder. Inte för att det skulle vara dåligt framfört utan för att de flesta inte gillar att få stryk. Men Boris och Merzbow har växt upp med sådan musik i den japanska underjorden och undrar nog mest vad det är för konstiga saker som spelas på radion.
Spelningen motsvarar tyvärr inte förväntningarna och det beror, precis som i fallet med My Bloody Valentine, att ljudvolymen är på tok för låg för den här musiken vars syfte normalt är att straffa lyssnaren hårt och skoningslöst. Den effekten uteblir helt och spelningen når sällan över nivån ”småtrevlig”.
Något tidigare under kvällen, på samma scen (Avalon) fick jag i stället uppleva något som gick långt bortom småtrevlig. I stället är ord som legendariskt, euforiskt, magiskt o.s.v. de som måste användas för att beskriva en spelning med en 79-årig dam från Brasilien i huvudrollen. Det kom dessutom oväntat. Jag hade sammanlagt hört en enda låt med henne tidigare, ett fantastiskt stycke kallat ”Boto Namorador”. Bristen på research visade sig helt sakna betydelse.
Dona Onete, kallad The Queen Of Carimbo, har sjungit större delen av sitt liv men gjorde inte albumdebut förrän hon var 73. Hon sitter hela spelningen i en bekväm fåtölj längst fram på scenen. Bredvid sig har hon en bukett blommor, bakom sig har hon ett fyra man starkt band. Och det som den här otroliga sångerskan och hennes band gör under 70 minuter går utanpå det mesta.
Carimbo är en form av brasiliansk dansmusik, inte helt olik cumbia och den ligger också till grund för lambada, som ju hade en västerländsk hype för några decennier sedan. I Dona Onetes tappning är den närmast ostoppbar. Så ostoppbar att det efterhand bildas någon slags långdans i publikhavet som jag självklart hakar på. Dona sjunger som en gudinna, melodierna har underbart flyt och bandet spelar ohyggligt svängigt. Speciellt saxofonisten måste ha legat utslagen i flera timmar efteråt med tanke på den arbetsinsatsen.
Spelningen knockar mig fullständigt – den är brutalt svängig, kärleksfull och på alla sätt underbar. På de flesta spelningar på en festival brukar man se människor komma och gå under spelningarnas gång, men jag noterade att nästan ingen gick från Avalon när Dona Onete och hennes band spelade. Man lämnar inte bästa festen.
Naturligtvis hände mycket annat. Indonesiska Gamelan Salukat, en slagverksensemble med 21 musiker och tre damer som står för vissa ”visuella effekter” (dans är att ta i) var väldigt intressant och vackert. Stundtals kunde ljudbilden, trots att endast slagverk och några flöjter användes, ge vibbar av tidig psykedelia som Electric Prunes eller Pink Floyds 60-talsgrejer. Gissningsvis är det som vanligt västerlandet som lånat av orienten och inte tvärtom.
Andra som gjorde bra i från sig var Oh Sees (separat recension här), Chelsea Wolfe, Black Star och Nelson Can. Sistnämnda band fick en kollega att kommentera ”bra för att vara danskar”. Det var kanske inte helt snällt mot den i många avseenden fina danska musikscenen, men ändå ganska kul.
