Oh Sees är ett partyband av sällan skådad kaliber. Vilken bättre plats finns att uppleva dem live än på Roskildefestivalen där det är konstant feststämning, tack vare det fina vädret och de underbara människorna? Jag bestämde mig för att gå all-in igår och klämde in mig längst fram i ett redan packat publikhav i Pavilion-tältet – några minuter innan konserten. Kontrasten var total från spelningen med Boris och Merzbow precis innan, där det varit halvtomt i tältet.
Oh Sees musik kan stundtals vara lika öronbedövande som Merzbow, men när de spelar live brukar de hålla sig till sina party bangers och setet har inte ändrat sig särskilt mycket från det som dokumenterades på Live in San Francisco från 2016. De inleder med ”The Static God”, det senaste tillskottet från förra årets eminenta platta Orc. Publiken är med på noterna direkt och blir som besatta så här vid tolvslaget.
Ju mer man tänker över det, desto mer framstår Orc som bandets bästa album: varierat, stenhårt och experimentellt samtidigt. Jag har svårt att föreställa mig att bandet kan utvecklas mer utan att göra något helt annorlunda. Det var också precis det jag efterfrågade förra gången jag såg dem, för ett knappt år sedan i Köpenhamn. Förutom ”Nite Expo” blir det en enda nyare låt i form av ”C” från kommande albumet Smote Reverser (Castle Face, augusti 2018). Av de två låtar som släppts från albumet verkar bandets ledare John Dwyer nu gå i en mer progressiv riktning, med ännu mer fantasy-referenser på omslaget. Frågan är om det är rätt väg att gå. På de mer lekfulla album han har släppt som Damaged Bug (senast Bunker Funk, från förra året) ser jag mycket mer potential.
Frågan är om Oh Sees egentligen skulle ha spelat på en större scen, för längst fram blir man fullständigt mosad mot staketet av stora snubbar som tror att man kan trycka på hur mycket som helst. En envisas med att upprepat försöka bryta armen på mig för att jag håller i staketet. Visst får man räkna med att få två, tre öl över sig när man står längst fram på vad festivalen klassar som ”high energy concert” men att behöva bli utburen av vakterna för att man håller på att tuppa av, som hen bredvid mig gör, känns lite onödigt. Det blir också svårt för folk som är lite kortare eller inte väger så mycket att kunna stå långt fram utan den typ av barriär som finns på de stora scenerna.
Detta känns mer som en markering från festivalens sida, att psychrocken är något som försiggår i festivalens utkanter. För att få spela på en stor scen med gitarrbaserad musik måste det vara något retro, som t.ex. Foo Fighters förra året. Och vem vill egentligen lyssna på dem? Nästa år vill jag se fler band som Omni, Oh Sees, Boris och Sacred Paws. Och nästa gång jag ser Oh Sees vill jag höra mer av deras lugnare, experimenterande sida. Som bäst under spelningen blir där när de gör ett långt jam på vad som skulle kunna vara ”Contraption”. Jag minns inte så mycket av vilka låtar de spelade om jag ska vara ärlig. Det var hetsigt, det var svettigt och det var kul. Nästa gång står jag nog lite längre bak.
Bild från en spelning med Oh Sees i Köpenhamn, aug-17. Foto: Krister Bladh
