Under våren 1999 blev det klart att det nya vita raphoppet Eminem, som var aktuell med sin genombrottssingel ”My Name Is”, var bokad till KB i Malmö. Det var, trots att han var en ny bekantskap, ganska stort och jag och en kompis kom över var sin biljett. Vi höll hårt i dem några månader tills beskedet kom – spelningen var inställd. Jag minns inte vilken av alla standardursäkter som användes, men allt berodde naturligtvis på att under månaderna som gått hade Detroit-sonens popularitet skjutit i höjden och KB var nu alldeles för litet för honom.
Efter nederlaget 1999 har jag inte haft möjligheten att se Eminem. Inte förrän igår, på Roskildefestivalen. Det var en ganska omtumlande upplevelse, inte bara på grund av huvudpersonen i sig.
Det har hänt väldigt mycket med Eminem sedan 1999. Hans singlar och album har sålt i ofantliga mängder. Ibland har det varit förståeligt, ibland inte lika mycket. Han har verkligen inte varit på samma kvalitativa nivå som många av sina kollegor, men han har fortsatt att vara det vita hoppet och som det också mer än någon annan gjort att hiphop successivt vunnit terräng hos ny publik och till sist blivit mainstream. Och genom att inte turnera alltför mycket och därigenom få varje spelning att framstå som en exklusiv möjlighet, har han lyckats hålla uppe intresset kring honom.
Spelningen måste nämligen, oavsett om eventuell statistik motsäger det, vara den i Roskildes historia som haft störst publik. Och därmed är antagligen också publiksiffran den högsta på någon konsert i Norden någonsin. Om man hade tagit en promenad ut på campingområdet under spelningen hade man antagligen fått leta länge för att hitta några människor överhuvudtaget. För att ta sig från ena sidan av publikhavet till den andra krävdes att man, förutom att behöva trängas en hel del, gick hela vägen bak till restauranggatorna. Väl vid sidan av publikhavet var det omöjligt att ta sig in ens någorlunda centralt även mer än 100 meter från scenen.
Det hade på förhand pratats om huruvida Eminem skulle använda det faktum att spelningen inträffade på USA:s nationaldag till att lägga på lite extra politisk laddning, till exempel genom något slags anti-Trump-tal, men så blev det inte. I stället kommer den att kommas ihåg för allsångsrefränger som avlöste varandra, tusentals händer i luften och en musikaliskt väldigt väl genomförd show.
Det är nämligen väldigt bra för det mesta. Showen innehåller livemusiker, men inte hela tiden och inte när de inte tillför något. Det här är inte helt vanligt inom hiphop. Antingen brukar artisterna helt strunta i livemusiker eller så brukar de tycka det är så kul med nya arrangemang att de överanvänder dem och låtarna förlorar sin ursprungliga kontext. Eminem träffar i det avseendet helt rätt.
Han lyckas också, åtminstone delvis, behålla det som är viktigast för hans relevans som artist. Att han trots alla framgångar har något att bevisa. Åtminstone får han oss att tro det. Han känns inte som en trött mångmiljonär, utan lyckas fortfarande förmedla bilden av sig som en underdog. Och med hans eviga slacker-attityd i kombination med inlevelsefull rap och bra musiker lyckas han verkligen kanalisera energin från scenen ut i publiken. Och även långt bak i publikhavet, långt ut på kanterna, vevas det med händer genom hela konserten, som att människorna egentligen stod längst fram. Alla tvivel om att Eminem inte skulle vara en fullblodig arena-artist kan härmed avfärdas. Och samtidigt lyckas han alltså behålla bilden av sig själv som en kille från gatan utan någon större framtid. Det är fascinerande.
Spelningen var, även om det fanns några smärre svackor, en hitparad som få kan ha haft några invändningar emot. Och när spelningen avslutas med en fullständig överkörning i form av 100 000 människor som vrålar refrängen till ”Lose Yourself” så känns mindre frågetecken längs vägen mest som onödiga petitesser. Eminem kom, sågs och segrade.
Arkivbild från Orange Stage, Roskilde 2016. Foto: Nora Lorek/Rockfoto
