Den 19 juni släppte Stockholmsbaserade Therese Lithner sin självbetitlade debut-EP. Hon är tidigare mest känd som medlem i Vaken och My Sound of Silence och har ett gediget förflutet på Umeås musikscen. Som soloartist skapar Therese en gripande version av indierock inbäddad i en reverbig och elektriserad ljudbild.
Ikväll spelar hon på Popaganda x Lydmar Music i Stockholm. HYMN passade på att ställa några frågor för att kolla läget.
I början skrev du låtarna på ren inspiration utan att ha någon direkt plan för soloprojekt i åtanke. När fattade du att det skulle bli något mer av materialet?
– Vändpunkten kom när jag märkte att jag blev lite besatt av mobilinspelningarna som jag hade, från framför allt en kvällssession då jag skrev både ”Drift”, ”Eye” och ”Mistake”. Låtarna kändes som att de hörde ihop, och de mobilinspelningar som motsvarar de tre nämnda låtarna plus några till idéer hängde sig kvar. Tidigare hade jag fastnat lite och inte gjort så bra låtar under en ganska lång tid, och plötsligt så tyckte jag om något jag hade gjort. Jag fick ny pepp på musik.
”Men det känns väldigt fett att för första gången släppa musik där jag själv är upphovsperson till samtliga verk”
Hur känns det att stå i förgrunden som soloartist nu?
– I både Vaken och My Sound of Silence så var det ibland lite soloartist-aktigt i och med att man oftast sjöng och stod i centrum på de låtarna som man själv hade skrivit. Men det är skillnad såklart att det nu alltid är en själv som är nån slags förgrundsperson. En annan skillnad är att det händer inte så mycket om inte jag styr upp det. Kan inte skyffla över saker på nån annan. Men det känns väldigt fett att för första gången släppa musik där jag själv är upphovsperson till samtliga verk.
Som My Sound of Silence gjorde ni bland annat en cover på Nirvanas ”Pennyroyal Tea”, och det hörs även lite postgrungiga toner på EP:n. Vilken relation har du egentligen till bandet?
– Nirvana är verkligen några jag var besatt av i många år. Det var en extremt stor hype kring dem när jag gick i kanske sexan Då fick även jag och mina syskon en elgitarr och jag lärde mig spela ”Come As You Are” och sånt. Jag var jättekär i Kurt Cobain men visste inte vem jag skulle välja av honom, Nick Carter eller en kille i min klass (källa: en dagboksanteckning från sexan).
Var går gränsen för hur personlig du får vara i dina egna verk?
– Jag försöker att inte ha nån gräns, eftersom det brukar bli tråkigt om man döljer sig själv. Det får istället bli den klassiska ”offra sig för konsten”. Det är dock inte det lättaste. Ibland märker jag att jag skrivit t.ex. en text som känns ”nu ska jag göra en låt”, eller som är betydelselös och feg. Men då är den oftast dålig, så då använder jag den förhoppningsvis inte. Men generellt så tycker jag de bästa idéerna kommer när man inte har något filter, när man lurar sig själv eller glömmer bort att man gör en låt.
Vilken låt på EP:n har du en speciell relation till och varför?
– Jag upptäckte alldeles nyligen att texten på ”Drift” betyder massa saker för mig som jag inte fattat eller velat erkänna. Jag trodde länge att det var en nonsenstext. Men har på senaste insett att den handlar extremt mycket om mig själv och vad jag kände kring relationen jag var i under tiden då jag skrev den.
Arbetet med det nya materialet sammanföll med din flytt till Stockholm. Var det en strategisk tanke att spela in just där?
– Nej, alltså jag försökte ju spela in låtarna i Umeå innan jag flyttade. Det finns tusen demos. Jag fick aldrig till det där dock. Det som hände när jag flyttade till Stockholm var att jag började spela låtarna med trummisen Andreas Sandberg. På tidigare demos var det inga andra instrument på låtarna än elgitarr och sång. Och i Umeå hade jag helt fruktansvärda mickar och sånt. Jag tror mickarna var från Clas Ohlson. Inget fel med det men det lät som att jag sjöng i en burk, på ett dåligt sätt. Allt lät fruktansvärt dovt oavsett hur mycket man EQ:ade och sånt.
Har flytten påverkat din kreativitet på något sätt?
– Processen att spela in låtarna fick verkligen ett lyft med trummorna, som vi spelade in i Andreas replokal. I Stockholm hade jag även för första gången råd att köpa lite bättre mickar. Det gjorde mycket för inspelning av både gitarrer och sång. Det låter ju fortfarande säkert ”lo-fi” i mångas öron, men jämfört med Umeå-inspelningarna är det verkligen lyxigt ljud på EP:n. Jag fick också inspiration till att bygga upp låtarna på nya sätt när jag hade trumspåren att utgå ifrån. Så allt detta sammantaget påverkade ju kreativiteten väldigt mycket.
Under din musikkarriär har du framfört både svensk- och engelskspråkiga låtar. Varför bestämde du att uttrycka dig på engelska den här gången?
– Jag gör fortfarande låtar på både svenska och engelska. Några av de låtar som vi spelade in men som inte hann bli klara är på svenska. Men nu i efterhand så är jag glad att jag samlade bara engelska låtar på EP:n, det blir mer av en röd tråd.
Vad händer för dig framöver? Finns det någon plan för fullängdssläpp i sikte?
– Ja, det vore en dröm och det finns planer på fullängdssläpp. Men först blir det lite livespelningar och semester. Jag spelar på en Popaganda x Lydmar Music-grej på Lydmar hotells utomhusscen denna onsdag! Då kör jag en solo(-isch)-spelning där min syster är med på sång. Det blir kul.
