Mareld – Mareld

”Mareld är ett fenomen som orsakar ett turkost sken i havsvatten”, enligt Wikipedia. Gott nog. Mareld är, utöver det, också titeln på en svårt pretentiös låt av Lars Winnerbäck. Den avslutar mästerverket, eller pekoralen, vilket man nu vill, ”Vatten under broarna”. ”Det finns en anda i Dublin/men den är skadlig för mig” brummar Winnerbäck, och konstaterar vidare att han både har lånat av banken och har säkerhetsdörr.

Den semi-proggiga musikgruppen Mareld från Göteborg har således en hel del att leva upp till, med sin självbetitlade debut-EP. Den består till det yttre av sex spår sårig pop, eller folk kanske, blues skulle man kunna säga; en typisk Göteborgsk roots.

Ja, i allt väsentligt låter det som alla de andra band på framsidan som hänger sig åt så kallade ”nedlagd hamnstad-spirituals”; alltså kvasi-filosofiska texter från ett tydligt vänsterperspektiv ackompanjerade av en sjuttiotalsvurmande, sötklibbig framtoning och några saltstänk från böljan den blå. Det är som om Haga aldrig blev sanerat, eller som om all samhällsdebatt i rikets andra stad 2018 inte alls handlade om en tågtunnel. Musikgruppen Mareld kommer från en tid då människor fortfarande brydde sig lite till mans om sociala frågor och ett ekonomiskt utjämnande.

Vilket naturligtvis är hedersamt för dessa pojkar.

Vad mig anbelangar får de gärna sitta på Crippas och drömma om proggen så länge de gör så infernaliskt adekvata låtar som ”Kaffelåten”. Ämnet är i sig högintressant. Kaffet – denna gudadryck, så oerhört omhuldad av medelklassen. Så till den milda grad att den rådande baristapsykosen som drar över landet nog kan anses vara den nya IT-bubblan. Men medan innerstadsfolket sitter och trängs på fik med barnvagnar och sörplar någon ny etiopisk böna, är arbetarklassen oförändrat yrvaken i sina stugor, med sitt kokkaffe och sin Allehanda. Det är dessa folkhjältar som Mareld bekänner sig till i ”Kaffelåten”, där drycken (bryggd i en vanlig jävla bryggare) får representera bron mellan nattens mardröm och dagens oändliga leda.

Varför skrivs inte fler låtar om kaffe?

Tyvärr är resten av EP:n betydligt mer konventionell, både musikaliskt och textmässigt. Det dröms om öppenheten och det stora slutet, i en slags rockvriden Autisterna-estetik. Alltså med den vardagliga uttråkningen som drivkraft. Det handlar om hybris, om självhat, och naturligtvis skymtar flaskan hela tiden i bakgrunden.

Inget fel med det, vi lever ju trots allt i ett senkapitalistiskt gehenna som får människor att ta till allt mer desperata medel för att hantera sin alienation. Men vi har hört det förut, och Mareld tillför ingenting nytt i genren. Deras debut-EP är alls inte dålig, snarare ganska behaglig. Musikaliskt är det ofta strålande – inte särskilt konstigt med Majorna-legenden Peter Turesson bakom pukorna. Men samtidigt känns slutresultatet spretigt och oklart.

Förutom ”Kaffelåten” då, en verklig hit. Så bra kanske just därför att Mareld här sänker garden och för 4:04 glömmer ångesten, den trista samhällsutvecklingen och behovet av att tränga in sig på den genuint ointressanta göteborgska scenen för utsvängda, långhåriga band.


[Superum Records, 1 juli]

5