Pink Milk
I helgen arrangerades Festival Del Mar på Dockyard i Göteborg och HYMNs Kristoffer Nilsson var på plats för att rapportera.
För sju år sedan ägde den första upplagan av Festival Del Mar rum på Asperö i Göteborgs södra skärgård. Festivalen har sedan dess varit årligt återkommande under sommaren, men för min del har det alltid krockat med något annat så i år var det debut för min del på festivalen. Denna gång hade festivalen lämnat skärgården för första gången och flyttat in till Hotell Dockyard vid Nya Varvet som ligger väldigt fint västerom Älvsborgsbron utmed älven. Det var strålande solsken och varmt när festligheterna inleddes på fredagseftermiddagen. Spelningarna skulle börja 17:00 men det blev av oklar anledning försenat med femtio minuter. Det var ganska lite folk i inledningen, men det var mysig atmosfär och ett trevligt festivalområde som innehöll två scener. Den ena var placerad utomhus och den andra inomhus i en väldigt vacker byggnad.
Bror Gunnar Jansson har etablerat sig med sin enmansorkester i gränslanden mellan bluesen, folk och country och han framför sin musik mycket bra. Det upplevdes dock inte som helt optimalt med kombinationen strålande solsken och blues, men om man är så skicklig som Bror Gunnar Jansson är så löser man även det och det blev en utmärkt start på denna festivaldag för min del. Vi fick bland annat höra briljanta “Edward Young Took His Gun” och “The Church Bell’s Tone”.
Hanna Järver från Örebro släppte sin debutplatta nyligen och rör sig smidigt i gränslandet mellan electropop och indiepop. Hon var först ut på inomhusscenen och spelschemat hade kommit ikapp sig lite och var numera bara 35 minuter efter utsatt tid. Hon gick alltså på scen strax efter halv åtta och det hade kommit betydligt fler besökare. Det vackra, rektangulära rummet innehöll åtskilliga fönster som släppte in kvällssolens strålar på ett magiskt sätt och Hanna Järver backades av fyra andra musiker när de inledde med “So Long”. Det var mycket bra ljud och poplåtarna fyllde lokalen och spred värme. Hanna Järver är en strålande sångerska och det framgick kanske tydligast i härliga “Kan nästan lova”. Jag tvivlar inte på att hon har en fin karriär framför sig.
Därefter blev det en del krockar, men det var ändå tämligen enkelt att ha koll på när artisterna började på båda scenerna eftersom området var ganska litet. Vid niotiden började Glenn Udéhn (med band) sin spelning på utomhusscenen och det upplevdes som omöjligt att inte tänka på Håkan Hellström när låtar som “Tjackmanstorg”, “Vid Kranarna” och avslutande “Det går åt Helvete nu” spelades. Om det upplevdes som lite svårare med blues i solsken tidigare så framstod Glenn Udéhns popdängor som perfekta i den allt svagare kvällssolen.
Duon PINK MILK släppte den grymma debuten Purple i höstas. Det är svårt att placera skivan i ett fack, men om man förenklar lite skulle man kunna kalla det postpunk med shoegazeinfluenser. Solen hade gått ned när klockan hade hunnit bli 23:15 och PINK MILK gjorde entré på scenen. Rummet, som tidigare hade erbjudit solsken från de många fönstren på byggnaden, släppte inte längre in något ljus vilket gjorde att det kändes som att vi stod på en mörk klubb. Röken la sig som en dimma över scenen och ljussättningen var vacker, oftast i lila och blått. Duon spelade bland annat grymma “Detroit” och avslutade med Foreigner-covern “I Want To Know What Love Is” i rött strålkastarsken vilket var väldigt vackert.
Lördagens upplägg förstod jag inte riktigt från början då första artist var annonserad klockan 17:00, men det var samtidigt bra för då passade jag på att tillbringa dagen i Göteborgs södra skärgård och då främst Galterö, en pärla bland öarna, som betydde mycket för mig under de år jag bodde i Göteborg. Även lördagen blev försenad med ungefär en timme och klockan var nästan sju när Mathilda Brink gick på scen i strålande solsken. Musikerna skapade en härlig ljudbild, framför allt tack vare tvärflöjt i vissa låtar och saxofon i andra, och de tänkvärda texterna sjöngs på bästa sätt. “Sonja” och “Bohuslän” är två favoriter och båda spelades. Det blev därmed även denna dag en fin inledning på kvällen, men återigen var det ganska lite folk på plats så här tidigt. Det är möjligt att det var lite för bra väder och inte omöjligt att Fotbolls-VMs åttondelsfinaler också distraherade potentiella festivalbesökare? Men det var ändå en inspirerande atmosfär på det lilla festivalområdet vid älven som bland barerna även innehöll två matvagnar. Jag testade halloumiburgaren som var utmärkt.
Strax efter åtta gick The New Children på utomhusscenen med sin gitarr och kvällssolen lyste fortfarande starkt mot scenen. The New Children heter egentligen Anton Matsson och han har spelat in en låt som heter “Going Nowhere” som träffade mig perfekt mitt i hjärtat. Han blev tidigt under spelningen förstärkt med en annan gitarrist, men de fick problem i det varma solskenet och gitarrerna stämde om sig. Det blev ändå en godkänd spelning som bland annat, lite överraskande, bjöd på Bert Sommers “Jennifer” och som sista låt spelades “Going Nowhere” på nystämda gitarrer. Det blev en perfekt avslutning på spelningen.
Wy
Därefter var det dags för Malmöduon Wy som var ett av få band som jag inte hade sett tidigare under denna festival. De kallar sin musik för gråtpop och tankarna gick iband till artister som Beach House och Julia Holter under spelningen och det är alltså en komplimang för detta lät riktigt bra. Trots att en sladd skapade lite störiga skorranden emellanåt så gjorde det ingenting för detta var verkligen genuint och äkta. Vi bjöds bland annat på “In Bloom”, “Nobody Else” och en nyare låt som heter “Softy” och som presenterades utifrån perspektivet “hellre snäll än cool”. Ja, det ligger mycket i det. Jag lyssnar gärna mycket mer på gråtpop framöver och det hade kommit mer folk till festivalområdet.
Kvart över nio gick ORKAN på scen som sista band utomhus. De fem musikerna fick tankarna att snabbt hamna i 1970-talets progg och låtar som “Rik rikare rikast”, “Svart på vitt blir grått” och lite rockigare “Moder Natur” skapade en riktigt fin stund och spelglädjen lyste ikapp med kvällssolen.
Uppsaladuon Trummor & Orgel har ett av landets tydligaste bandnamn. Anders Ljunggren spelar Hammondorgel och Staffan Ljunggren spelar trummor och de gör det på ett strålande sätt. Jag såg dem första gången på Pustervik 2011 och imponerades stort. Denna kväll var det precis lika bra och ljudmattorna dundrade fram och fyllde lokalen när låtar som exempelvis nya “Hindsight” och avslutande “Arcadian Flowers” spelades.
Ett av Göteborgs allra bästa liveband är Magna Mater, om du frågar mig. De skapar ofta en ljudbild över flera genrer som rock, folk, blues med fina psykedeliska inslag. Strax efter elva gick de fem musikerna på scen och vi fick en strålande stund i den allt mörkare konsertlokalen. Låtar som “Tankarna” och blytunga “When Day Turns To Night” flöt fram från scenen och lämnade knappast någon oberörd. Även om natten hade infunnit sig så blev det aldrig riktigt mörkt. För min del blev detta en perfekt avslutning på festivalen och jag lämnade festivalområdet strax efter midnatt.
Jag kan, som bekant, inte jämföra med festivalerna på Asperö och upplever den typen av jämförelser som lite meningslösa. Denna festival passerade på ett fint sätt och området runt Dockyard Hotell fungerade utmärkt som festivalområde. Visst kunde man ana lite strul i organisationen emellanåt, särskilt om man tittar på hur spelschemat följdes, men det var inget som störde mig särskilt mycket. Jag väljer att ta med mig all fin musik jag bjöds på istället och hoppas att vi ses nästa år igen, antingen här, på Asperö eller någon annanstans.
