Dags att summera juni genom ett gäng snabbrecensioner av plattor vi lyssnat på men inte hunnit med att recensera.
Snail Mail – Lush
INDIEROCK Skivbolaget Matadors senaste covergirl, nittionåriga Lindsey Jordan aka Snail Mail, har hajpats sen dag 1 och nu är äntligen albumet här. Det rör sig om habil melodiös indierock med starka refränger; den typen av musik som förvaltar nittiotalsarvet väl, men som för den sakens skull inte alls känns daterad – tvärtom. En lovande debut. 7/10
Father John Misty – God’s Favorite Customer
SOFTROCK Josh Tillmans fjärde skiva som Father John Misty är på sina ställen makalöst vacker men tyvärr är också rätt mycket av materialet betydligt mer mediokert än tidigare. Han är fortfarande kung av samtida papparock, men samtidigt börjar det nog bli dags för herr Tillman att återuppfinna sig själv… igen. Kanske kasta personan åt sidan och ägna sig fullt ut åt det han är strålande bra på: skriva bedårande americana. 6/10
Natalie Prass – The Future and the Past
FUNKPOP På behagligt avstånd från hissmusikens läskiga gräns hittar vi Natalie Prass andra fullängdare. En skiva som precis som så många andra album just nu sägs ha kommit till i frustration på grund av den rådande politiska situationen i USA. Genremixen av disco, funk, r&b, pop och Disneyballader är upplyftande, och det finns ett par riktigt starka spår som är omöjliga att sitta still till. The Future and the Past är en trevlig platta, men att albumet skulle vara något världsomvälvande för så många andra än Prass själv är inte jättetroligt. 6/10
Jedi Mind Tricks – The Bridge & The Abyss
HIPHOP Vinnie Paz bevisar på The Bridge & The Abyss att hans textskrivande blir bättre med tiden. Det är mer genomtänkta texter och intressanta vinklar. Som t.ex. spåret “What She Left Behind” som kanske är den mest tragiska låt du kommer höra i år och som verkligen bemästrar berättarteknik. Skivan överlag är 19 rätt blandade spår, allt från soulig jazz och latino-samplingar till klassiska boom bap-beats. Det finns nåt för alla, men helheten är lite väl spretig i stilar. 6/10
Marisa Anderson – Cloud Corner
INSTRUMENTALT Miljöaktivisten och gitarristen Marisa Anderson skapar ihop med sitt instrument stämningar som ingen annan. Hon lyckas med konststycket att vara storslagen och minimalistisk på samma gång. Det spelar ingen roll vilken spelstil hon antar, om hon spelar akustiskt eller elektriskt – hela tiden är hennes gitarrspel oerhört intressant att följa. Även om Cloud Corner är instrumental berättar skivan en av den här månadens vackraste historier. 8/10
SOPHIE – Oil of Every Pearl’s Un-Insides
ELECTRO Det är inte helt lätt att hänga med i svängarna på SOPHIEs debutalbum. Här varvas nämligen experimentell elektronika med mer lättsam pop och tunga beats. Resultatet är något spretigt och trots att plattan inleds med en av årets bästa singlar, magiska “It’s Okay To Cry”, når den inte riktigt upp till förväntningarna. Pluspoäng för ambitiös ansats dock. 5/10
Stuart A. Staples – Arrhythmia
CHAMBERPOP Tindersticks-sångarens första soloalbum på tio år består endast av fyra spår, varav det avslutande – halvtimmes långa “Music For A Year In Small Paintings” – är ett instrumentalt soundtrack till en film av Claire Denis. Staples rör sig elegant mellan ståtlig champerpop och minimalistisk filmmusik, han bevisar att han är en mästare på båda. Dock hade plattan vunnit på att delas upp i två verk, de tre första spåren hade räckt fint för en utmärkt EP. 7/10
Shannon Shaw – Shannon In Nashville
RETROPOP På sin första soloskiva gör Shannon Shaw (från Shannon and the Clams) musik med tydliga rötter i femtio/sextiotalets mainstreampop. Det är snyggt och välgjort men blir ibland lite tråkigt. I sina bästa stunder – som i singlarna “Broke My Own” och “Freddies ‘n’ Teddies” – så är det däremot lysande popmusik. 6/10
BlackWaters – People Street
PUNK Brittiska BlackWaters har sedan starten 2016 hunnit släppa ett gäng fantastiska singlar. People Street är bandets första EP, en alldeles strålande debut. Melodisk oldschool-punk blandas med mer moderna influenser och resultatet hamnar någonstans i närheten av scenkamrater som Shame, Cabbage och LIFE. Det är skitigt, skevt, catchy och energiskt. 8/10
Agent blå – Medium Rare EP
INDIEPOP Att Göteborgskidsen har mognat är ett faktum. Med sin nya EP är Agent blå tillbaka i en aning uppdaterad och förnyad form. Emelie Alatalos stämma har en särskild förmåga att samtidigt låta både likgiltig och känsloladdad. Trots att spåren av tonårsångest och ilska är svåra att dölja, är det lite mer samlad och finslipad indiepop som gäller. Till skillnad från förra årets fullängdare är det inget som lyckas svänga direkt, men den fyraspåriga skivan växer för varje lyssning och steg för steg uppslukar vemodet och tristessen lyssnaren. 7/10
Freddie Gibbs – Freddie
HIPHOP Ett relativt kort album från Freddie Gibbs, 10 låtar och överraskande nog är varken “Off Top”, “The Wave” eller “Colors” med. Överlag är Freddie precis vad man förväntar sig av Gibbs. West coast gangsta rap med trap-inslag, precis som man vill ha det med honom. Ett extra plus är att det finns en liten hyllning till Eazy-E med i låten “Death Row” som får en att le lite extra. Freddie gör att man verkligen börjar tråna efter Bandana (uppföljaren till Madlib-samarbetet Piñata). 7/10
