Foto: Niklas Gustavsson, Rockfoto.nu
Richie Ramone, den forne åttiotalstrummisen i legendariska punkrockgruppen Ramones, var frånvarande under nitton år. Det kändes som ett faktum att han aldrig skulle återvända ut på scenen igen. Men detta förändrades när Joey Ramones bror Mickey Leigh bad honom att spela på den döde Ramones-sångarens årliga hyllningsfest Joey Ramones Birthday Bash (2006).
Nu har Richie återvänt; med två album i bagaget på fem år, högaktuell med en ny singel och en självbiografi som släpps i november och en andra Sverigeturné.
Vi träffar Richie när han sitter vid ett bord på den gräsbeklädda innergården på hotell Gustav Wasa i Borlänge. Klubben han ska spela på (Broken Dreams) ligger vägg i vägg med hotellet och när vi möter upp Richie ska han egentligen kliva på scenen om trettio minuter.
Han hälsar artigt och inbjudande innan han ber sin turnéledare att fixa en trippel espresso med mjölk. Jag frågar om han är trött. Han harklar sig lite och berättar att han för ovanlighetens skull festade igår, efter konserten i Lindesberg, och att han nu mår ganska dåligt. Några trötta skratt efterföljer innan vi börjar intervjun.
Hur har de första fyra spelningarna på turnén gått?
– Det har gått sådär. Den första spelningen på Gotland var bra, det kom mycket folk och vi hade en trevlig stund. Resten av spelningarna har varit sådär. Igår till exempel: jag tror att det var max tjugo personer där. Det är förmodligen den där högtiden midsommar som har ställt till det eftersom alla är upptagna med att vara fulla, bakfulla eller klättra på majstänger. Jag kommer aldrig komma tillbaka under midsommar igen.
”Där är vi som Beatles, jag kan inte gå någonstans utan säkerhetsvakter”
Du har varit i Sverige ganska mycket under de senaste åren, varför?
– Detta är min tredje vända i Sverige sedan 2014. Jag gillar landet, Sverige har varit väldigt bra för mig, och så beror det på att min agent är svensk.
Hur är det att turnera i Europa i jämförelse med i USA?
– Mycket bättre. I USA måste man ha en hitlåt på radion och vara aktuell hela tiden. Jag säljer sällan slut i USA. Sydamerika, speciellt Argentina, har alltid varit det bästa stället för Ramones och för mig. Där är vi som Beatles, jag kan inte gå någonstans utan säkerhetsvakter. I Sverige är ni mer reserverade och jag trivs med det också.
Pressbild
Kan du berätta lite om hur det gick till när du började i Ramones?
– Jag kom i kontakt med Larry som jobbade i Ramones-crewet under den tiden (1983) och han berättade att bandet ville sparka trummisen Marky eftersom att han hade alkoholproblem. Jag gick på en audition och fick jobbet, that’s it.
”Det var en tuff start för mig i Ramones och vi turnerade inte på fyra månader efter den incidenten”
Under dina första månader i Ramones skedde en ganska otäck händelse som satte både din och bandets framtid i stor fara. Gitarristen Johnny blev brutalt misshandlad och fick skallbenet söndersparkat under ett bråk, hur tog du det?
– Jag var tjugofem år gammal, hade varit en kämpande musiker i många år och precis fått mitt första stora jobb när den händelsen inträffade. Då Johnny låg på sjukhus och svävade mellan liv och död, hängde även min chans till en karriär som musiker på en skör tråd. Det var en tuff start för mig i Ramones och vi turnerade inte på fyra månader efter den incidenten.
Efter en del turnerande, med Johnny Ramone iklädd en baseballkeps för att dölja skadorna efter misshandeln, började arbetet med din första skiva med Ramones Too Tough to Die. Hur var det och hur kändes det att jobba med ursprungstrummisen Tommy Ramone som producent?
– Det var fantastiskt. Tommy var schysst mot mig. Jag frågade vid flera tillfällen om jag skötte mig bra, om jag spelade rätt och han svarade bara att det lät bra och att jag skulle fortsätta göra det jag gjorde. Hela skivan spelades in på ungefär en och en halv dag och det var sällan vi behövde göra några omtagningar.
Foto: Niklas Gustavsson, Rockfoto.nu
Du är ofta omnämnd som den som gav Ramones ett nytt sound under åttiotalet, då din trumteknik var hårdare och snabbare än de tidigare trummisarna. Vad influerade dig till detta spelsätt?
– Det låg i tiden i början på åttiotalet, med nya genrer som hardcore, speedcore och så. Kidsen ville ha hårdare och snabbare musik och det var i den miljön som vi befann oss i. Jag tror inte att vi medvetet började spela snabbare, utan att all punk under den tiden blev snabbare och hårdare, och att jag var rätt person att bidra med det soundet just då. Det som är tråkigt är att efter att jag slutade i bandet (1987) och Marky kom tillbaka, så förlorade Ramones den känslan som fanns i det nya soundet som skapades under åren då jag var trummis.
”De resterande låtarna som jag skrev för Ramones hamnade antingen på en B-sida på någon singel eller på återutgivningar”
En annan sak som förändrades under din tid i bandet var att Ramones plötsligt fick en tredje låtskrivare utöver Joey och Dee Dee Ramone. Hur förändrade det din plats i bandet?
– Jag vet inte riktigt. Det var Joey som pushade mig till att skriva låtar. Jag hade aldrig varit någon låtskrivare tidigare. Joey gjorde allt för mig och det fick mig att börja skriva låtar. Dock med stor begränsning eftersom att Johnny enbart tillät mig ha med en låt per album på Too Tough to Die och Animal Boy. På Halfway to Sanity fick jag ha med två låtar. De resterande låtarna som jag skrev för Ramones hamnade antingen på en B-sida på någon singel eller på återutgivningar av albumen många år senare.
Du har precis släppt en ny singel, ”Last Time”, som handlar om din fars bortgång. Hur var det att skriva en låt med sån betydelse?
– Det är förmodligen den snabbaste låt som jag någonsin skrivit. Jag kom hem från begravningen och kort därefter skrev jag allt i ett svep. Musiken och texten bara flög ur mig på bara några timmar. En vecka senare spelade vi in det, dagen efter mixades den och sen var den klar.
Du lämnade bandet 1987, när du blev utesluten från att ta del av pengarna för bl.a t-shirts och annan merch. Hur känner du inför det nu?
– Som jag ser det var det dags för mig, efter fyra år i bandet, att i alla fall få en liten del av vinsten som gjordes på merch. Men det handlade om mer än bara det. Jag kände att jag inte var en del av bandet på samma sätt som de andra. När Artie, vår t-shirtkille, kom in i vår turnébuss och gav alla utom mig varsitt kuvert med pengar kändes det som att jag inte tillhörde bandet. Hade jag bara fått en liten del av kakan hade jag i alla fall känt mig som en bandmedlem. Det handlade inte om pengarna i sig utan mer om att jag kände mig utanför. Så efter ett rättsligt bråk om detta med Johnny bestämde jag mig för att sluta i bandet.
”Jag planerar att tonsätta James Bond-filmer i framtiden – men just nu vill jag fortsätta göra det här ett tag till”
Vad är dina planer för framtiden?
– Samma som nu. Jag turnerar i Tyskland efter detta, sen ska jag på semester i Costa Rica. Efter det blir det lite mer turnerande i USA och sen släpps min bok den tjugosjunde november. Framöver vill jag bara fortsätta att släppa mer musik och turnera så länge jag kan.
Du har också gjort en del konstmusik, bl.a tonsatt delar av West Side Story. Hur kom det sig?
– Jag ville göra någonting nytt efter att knappt gjort någon musik alls på nästan tio år. Det var superroligt och jag planerar att tonsätta James Bond-filmer i framtiden – men just nu vill jag fortsätta göra det här ett tag till.
Vilket är ditt bästa minne med Ramones?
– Allt. Jag kan inte välja ett tillfälle, men bara att vara tjugofem år gammal och spela i ett framgångsrikt band… Det var fantastiskt. Varje kväll med Ramones är ett bra minne. Man kan i ärlighetens namn inte önska sig ett bättre band att vara med i.
Hur är relationen med de andra två medlemmarna – Marky och CJ?
– CJ och jag spelade i år på Joey Ramones Birthday Bash och vi planerar att göra lite spelningar framöver, men Marky och jag har ingen relation. Han hatar mig för att jag retat honom för alla hans peruker. Jag har inte direkt hånat honom för att han bär peruk, utan för att han försöker dölja det, vilket jag tycker är töntigt.
Om du hade fått möjligheten att komma tillbaka till bandet under 90-talet och tillbringat de sista åren med Ramones – hade du gjort det?
– Ja. Det hade varit roligt att ersätta Marky en andra gång.
