Santana arkivbild. Foto: Adrian Pehrson / Rockfoto
Det är några skivor som alltid kommer att ha en särskild plats i mitt hjärta. En av dessa är Abraxas från 1970. Plattan släpptes samma månad som Jimi Hendrix dog och några dagar innan Janis Joplin gick bort.
Redan som barn lyssnade jag väldigt mycket på musik som skapats långt innan jag föddes, men Abraxas upptäckte jag ändå relativt sent. Jag fick tips om den plattan av en kompis och jag tror att jag var fjorton år första gången jag hörde den. Då hade jag hyfsad koll på Fleetwood Mac och hade hört deras ”Black Magic Woman” åtskilliga gånger. Men när jag hörde Santana spela denna låt nådde den helt andra höjder i mina öron. Hela A-sidan på Abraxas är briljant och jag minns också att jag blev förälskad i skivomslaget som jag, än idag, betraktar som ett av de vackrare jag har sett.
Idag känns barndomen avlägsen och jag har inte lyssnat särskilt mycket på Carlos Santana under de senaste åren, men när det annonserades att han skulle spela i Trädgårdsföreningen i Göteborg denna junikväll så kändes det på något sätt självklart att jag skulle stå i publiken. Trots att Santana har varit en återkommande gäst i Sverige genom decennierna så har jag faktiskt bara sett honom en enda gång tidigare, för ungefär 15 år sedan.
I bandet finns bland annat makan Cindy Blackman Santana som är en strålande trummis och, bortsett från det, nog mest känd för att ha spelat med Lenny Kravitz. Ray Greene är en fantastisk sångare som bland annat har uppträtt med storheter som Aretha Franklin medan David K. Mathews bland mycket annat nog är mest känd för sitt pianospelande med Etta James. Det var helt enkelt strålande musiker som gick upp på scenen tillsammans med huvudpersonen Carlos Santana denna kväll.
Det blåste en del, och regnade lätt från den kompaktgrå himlen när jag kom till Trädgårdsföreningen och ställde mig framför scenen tjugo över sju. Ett vackert bildspel från historiska konserter och annat flöt förbi på den stora monitorn på scenen och mindre skärmar skapade olika psykedeliska mönster. Det var vackert och blev inte sämre av att en flock med starar flög över området, kanske på väg till någon övernattningsplats?
Halv åtta rullade gyttjedelen av Woodstockfilmen fram på TV:n och Carlos Santana kom upp på scenen med sin guldfärgade gitarr tillsammans med övriga åtta musiker och inledde med ”Soul Sacrifice”, en låt han spelade på Woodstockfestivalen för nästan 50 år sedan.
Ljudet var inte helt hundra, men det spelade inte så stor roll just i detta ögonblick. Det blev en ganska kort version som övergick till ”Jin-go-lo-ba” och trummorna smattrade vackert ut över den grönskande parken. Den tredje låten blev ”Evil Ways” som är en av mina absoluta favoriter och ljudet var bättre.
Första halvtimmen var mycket fin och innehöll även ”Black Magic Woman/Gypsy Queen” som övergick till ”Oye Como Va”. I samband med den kördes ett bildspel med konsertbilder på Santana från historien, och skivomslag klipptes in snyggt. Självklart fanns Abraxas med bland plattor som Amigos och debutplattan från 1969. Tito Puentes ”Oye Como Va” framfördes lysande med kvällens snyggaste instrumentalparti.
Därefter tappade spelningen lite för min del. Troligen berodde det på att bandet i stort sett redan hade spelat de låtar jag gick dit för att höra, för musikmässigt lät det fortfarande bra. Instrumentalpartierna var, inte oväntat, många och fylldes ibland ut med olika korta lite onödiga covers. Det blev även en period med lite souligare inslag då bland annat ”Right On” passerade och under ”Mona Lisa” bjöds vi, passande nog, på ett fint bildspel med olika kvinnoansikten från konstens värld.
Därefter var det dags för ”Maria Maria” som möttes av flest antal mobiltelefoner i luften som på olika sätt skulle föreviga stunden. Det lät bra, men plötsligt uppmanades publiken att ”put your hands up” och det kändes en kort sekund nästan som vi hade hamnat på en hiphopspelning.
Även om spelningen var lite spretig så löste de skickliga musikerna uppgiften på bästa sätt och trots sämre yttre förutsättningar som regn, blåst och ganska kyligt i luften blev det en utmärkt kväll. Jag lämnade Trädgårdsföreningen under en regnskur till tonerna av fina ”Samba Pa Ti” som framfördes som ett extranummer och det blev en perfekt avslutning.
Jag tänkte på den där gången jag hörde Abraxas för första gången i mitt pojkrum för så länge sedan. Det är en tidlös platta som håller minst lika bra idag när den en gång släpptes, och Santana med detta band är verkligen fint att ha fått uppleva.
Före extranumren visade monitorn textraden ”Heal all with your light” och jag funderade på dessa ord när jag långsamt promenerade genom regntunga Göteborg där gatlyktorna var på väg att sprida sitt ljus försiktigt över staden.
