Bild från spelningen i Stockholm. Foto Adrian Pehrson Rockfoto.
Det är en tämligen normal junikväll. Den senaste tidens värmebölja har neutraliserats och vädret varvas med regnskurar och solsken. Den fina klubben Woody West har skapat en strålande avslutning på helgen för oss som gillar americana och altcountry med Lindi Ortega och Jason Isbell and the 400 Unit på Pustervik. Det är slutsålt sedan länge och en härlig stämning i konsertlokalen som rymmer cirka 900 personer.
Lindi Ortega behöver kanske inte någon längre presentation. Hon kommer från Toronto och har hunnit släppa sju studioalbum, det senaste kom i mars. Strax före klockan åtta hörs The Beatles “Two of Us” från högtalarna och därefter går hon på scen tillsammans med två medmusiker.
Hon inleder med fina “Angels” och det låter utmärkt. Hennes akustiska gitarr passar perfekt tillsammans med Champagne James Robertsons Fender Telecaster och de taktfasta trummorna. Vi bjuds på flera av hennes bästa låtar: “Demons Don’t Get Me Down”, ösiga “The Day You Die” och “Ashes” – och hon hinner även med två låtar från den nya plattan Liberty.
Eftersom hon är annonserad som “Special Guest” så är spellängden inte längre än en halvtimme och när avslutande “You Ain’t Foolin’ Me” i lila och blått strålkastarljus tonar ut så hade jag lätt kunnat tänka mig att höra några låtar till.
Lindi Ortega är en skicklig låtskrivare och strålande sångerska, men när hon lägger undan sin gitarr och endast sjunger så är det lite tunt med bara en elgitarr och trummor. Här hade ljudbilden ha vunnit på att inkludera ytterligare något instrument, t ex en bas.
Jason Isbell behöver nog inte heller någon längre presentation, men en kort kan berätta att han har släppt en del soloplattor, några plattor med The 400 Unit, har ingått i Drive-By Truckers för länge sedan och kommer från Alabama. Jason Isbell and The 400 Unit har cirka 1,4 miljoner lyssnare per månad på Spotify och är ett mycket bra liveband.
De fem musikerna går på scen klockan nio och inleder med “Hope The High Road”. Det låter strålande och det står tidigt klart att vi befinner oss framför enormt skickliga musiker. Deras enorma kunnande och spelglädje skapar en fantastisk ljudbild och atmosfär i den fullsatta lokalen.
Tonvikten ligger på låtar från fjolårets fina album The Nashville Sound och jag blir särskilt glad när “Anxiety” spelades. I övrigt är det en bra sammanfattning av andra låtar från Jason Isbells fina karriär. Vi bjuds på mängder av enastående gitarrsolon under kvällen och både Isbell och Sadler Vaden är i toppform.
Det är faktiskt svårt att prata om höjdpunkter när varenda minut låter precis lika bra, men om jag ska försöka beskriva några ögonblick så väljer jag “Last Of My Kind” där tempot dras ned och vi bjuds på ett fantastiskt vackert gitarrsolo i slutet som följs av kvällens största jubel.
Näst sista låten “Cover Me Up” visar med önskad tydlighet att Jason Isbell är en makalöst skicklig sångare och vi får höra tre Drive-By Truckerslåtar (“Decoration Day”, “Outfit” och avslutande “Never Gonna Change”). Det blir jubel och applåder, så bandet kommer in på scen igen och avslutar med “Flying Over Water” och “If We Were Vampires”. Klockan visar 22:32 och jag har precis upplevt en av de allra finaste spelningar jag har sett på Pustervik.
Kanske blir det en särskilt speciell kväll tack vare att det denna dag är exakt 15 år sedan “Decoration Day” skrevs, om jag förstår Jason Isbell rätt. Kanske blir det en särskilt fin kväll just för att musikerna verkar välja att leva efter det musikaliska mottot “Never Gonna Change”? För jag hoppas verkligen aldrig att deras musik förändras. Det är lika fint varenda gång man har förmånen att se detta strålande band och frågan är om de någonsin har varit bättre än de är denna kväll? Jag har svårt att tro det i alla fall.
