Att flera av låtarna på Chan Marshalls fjärde Cat Power-album, mästerliga Moon Pix, kom till under samma dygn måste ses som ett smärre underverk. ”No Sense,” ”Say,” ”Metal Heart,” ”You May Know Him” och ”Cross Bones Style” skrevs enligt Marshall efter en hallucination 1997. ”I thought that if people found my body, I needed to leave a tape” har hon sagt. Hon tog helt enkelt fram sin akustiska gitarr och spelade sig genom galenskapen.
Under den här tiden bodde Chan ute på landsbygden i South Carolina, och var ensam i tre månaders tid efter att ha rest runt i Afrika en period. Moon Pix är en skiva som jag nästan alltid avnjuter när jag är själv. Även om ensamhet inte är ett uttalat tema, så färgar Chans sinnesstämning av sig på mig som lyssnare.
Den största delen av skivinspelningen är gjord vintern 1998 i Melbourne, Australien, ihop med Matt Voigt och kontinentens största instrumentalrockband The Dirty Three. Bara för några veckor sedan, drygt 20 år efter att albumet spelades in, framförde Cat Power Moon Pix i sin helhet i Operahuset i Sydney. Vi är nog många som önskar att vi kunnat vara på plats då. För precis som Chan själv säger en i text som publicerades i Guardian i samband med spelningen så är Moon Pix ett av de Cat Power-album som hennes fans älskar mest – även om hon själv inte riktigt håller med om dess storhet.
Det kom en video till ”Cross Bones Style” som är den mest ”hittiga” låten på skivan, men inga singlar släpptes. Det är väl i och för sig ganska rimligt eftersom ingen av låtarna är något direkt singelmaterial. Moon Pix är absolut ett album som ska lyssnas på i sin helhet och det jag tycker mest om är detaljerna. Som att första spåret ”American Flag”, som innehåller en bakvänd sampling av Beastie Boys ”Paul Revere” (1986), har en helt obegriplig refräng: ”She goes shoop shoop eh doop shoop eh doop Shoop eh doop eh doop eh doop” och att de psykedeliska flöjtslingorna i ”He Turns Down” är fullkomligt magiska. Och fastän att det här med all säkerhet är den skiva jag lyssnat på allra flest gånger upptäcker jag hela tiden nya saker att älska.
Pianoballaden ”Colors and the Kids” med det något banala rimmet ”Yellow hair / You are a funny bear” (Will Oldman är tydligen en av dessa roliga björnar) är en av mina absoluta favoritlåtar någonsin och det glädjer mig att Chan fortfarande spelar den rätt ofta live. Annars är ”Metal Heart” det spår jag håller högst. Låten fick ny skrud på coverskivan Jukebox 2008, men originalversionen är i mitt tycke perfekt som den är.
Moon Pix är inte Chan Marshalls mest kommersiellt gångbara skiva, faktum är att den säkert kan kännas diffus och komplex vid en första lyssning. Jag minns inte hur jag själv kände när jag först lyssnade, jag vet bara att det är ett album jag ständigt återkommer till, ofta i mina mest sårbara stunder.
Never give up no never give up / If you’re looking for something easy / You might as well give it up
– ”Say”
